ANALYS | En sak i taget

Det är aldrig lätt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ännu svårare är det att prioritera två viktiga frågor på samma gång. Att näringsminister Maud Olofsson vill öka mångfalden i de statliga bolagsstyrelserna finns inget skäl att betvivla. Dels vill hon nog gärna bättra på statistiken på ett område som blir belyst allt oftare, dels verkar hon genuint övertygad om att ökad mångfald leder till bättre lönsamhet.

Men problemet är bara att det är en annan fråga som är ännu mer akut och som punktmarkeras ännu hårdare av medierna: jämställdheten. Här har regeringen jobbat stenhårt för att bättra på representationen i de statliga styrelserna. I år har exempelvis ett antal manliga ordförande bytts ut mot kvinnliga. Mest kända exemplen är Margareta Winberg som efterträder Anders Gustafzon på Svenska Spel och Cecilia Schelin Seidegård som tar över efter Olof Johansson på Systembolaget.

Just på detta område har det alltså skett klara förbättringar och när stämmosäsongen är över kan man förvänta sig ett skrytsamt pressmeddelande. Att det samtidigt bara är en av 146 styrelseledamöter i de största statliga bolagen som har utomnordisk bakgrund, blir då en störande skönhetsfläck för enheten för statligt ägande på näringsdepartementet. Men en sak i taget tycks man resonera.

Detta skulle kunna vara en rimlig tågordning om det inte var så att Maud Olofsson faktiskt gått ut och lovat förbättringar. Här är mångfaldsområdet bara ett exempel. Just när det gäller statens ägarfrågor verkar regeringen ha underskattat svårigheterna på flera punkter.

I opposition kritiserade de borgerliga partierna till exempel det faktum att vissa tjänstemän på näringsdepartementet får upp till en halv miljon kronor i styrelsearvoden – utöver den vanliga ­lönen. Nu lever systemet kvar trots att regeringen haft lång tid på sig att ta bort det. I början av mars medgav Maud Olofsson att man i opposition kanske inte ­insåg ”frågans komplexitet”.

Även i mångfaldsfrågan – som i sanning också är mycket komplex – återkommer nu det skamsna medgivandet. Maud Olofssons politiskt sakkunniga Elisabeth Thand Ringqvist sa igår att det ”visat sig vara svårt med mångfaldsrekrytering” och att det är lättare när det gäller kvinnorna.

För trots alla storvulna ambitioner lider regeringens mångfaldsarbete av samma grundproblem som de privata börsbolagen.

Rekryterarnas egna nätverk – som odlats fram genom skolgång och karriärer – innefattar sällan folk med utomnordisk bakgrund.

Att hitta lämpliga kandidater som är födda i Kina, Iran eller USA är kanske till och med svårare för det etniskt homogena regeringskansliet. Ericsson har ju åtminstone en global närvaro som borde förenkla processen medan statens headhunters sitter fast i gamla Klarakvarteren.