– Please. Welcome the next president of the UNITED STATES!

Hillary Clinton – i röd jacka och svarta byxor – studsar upp på scenen med ett leende som gnistrar ikapp med stenarna på ringfingret och i örsnibbarna.

Jublet stiger.

Klockan är 20.30 på kvällen i ett av den amerikanska hotellbranschens så själlösa ”ball rooms”, gigantiska lokaler som kan svälja flera hundra personer med en armé av kypare som serverar tråkiga hors d‘oeuvres på silverfat.

Det handlar om en typisk ”fund raiser”. Det vill säga en tillställning för att samla in pengar till en presidentvalskampanj, den amerikanska politikerns levebröd. Sådana kan bestå av allt från pannkaksfrukostar till damluncher och exklusiva möten för små sällskap hemma hos en kändis. Men åtskilliga av de närvarande den här kvällen tillhör delstatens New Jerseys demokratiska toppskikt, från guvernören och nedåt – och de är här för att ställa sig och sina egna kontakter till Hillary Clintons förfogande.

– Slutsumman hamnar mellan 1 och 2 miljoner dollar, mest hittills i New Jersey, säger en av de lokala kongressmännen, Frank Pallone, som går runt och skakar hand.

Det var egentligen samling redan kl  19.00. En karavan av glänsande bilar rullade fram och mer eller mindre finklädda par klev ur. Biljetten till denna mottagning – inte sittande middag – går på 1 000 dollar per person. Fast helst skulle Clintonkampanjen vilja ha siffran 2 300 på checkarna, alltså maximalt vad en individ får bidra med till en kandidat under primärvalscykeln.

– Nä, så mycket har jag inte betalat eftersom jag är med i en demokratisk klubb, säger Brian Simon.

Men så blir han inte heller insläppt i det allra heligaste, två mindre
salonger avspärrade med både rep och tunga sammetsdraperier. Där håller Hillary Clinton hov för de mest
generösa bidragsgivarna som förhoppnings ska övertyga sina vänner att ge maxbeloppet och bli ”bundlers” som levererar ett visst belopp och utlovas fler intima träffar.

– Vi poserade med Hillary på bild. Vad hon sa? Att det var trevligt att träffas, skrattar Candice Jefferson när hon kommer ut från en av salongerna.

Det är en ganska brokig skara som samlats i balsalen. Från bebisar till äldre afroamerikanska gentlemän. En grupp indier och en affärsman som har invandrat från Taiwan som försäkrar att han tänker rösta på Hillary.

– Hon har mest erfarenhet. Hon kan Vita huset efter åtta år där, säger han.
Andra säger samma sak, även om en lite äldre kvinna noterar att hennes jämnåriga med collegeutbildning är skeptiska till Hillary.

Hillary Clinton är långt ifrån USA:s bästa folktalare men just ikväll får hon upp ångan (och man misstänker att imagen ständigt finslipas av coacher, både när det gäller framförande, makeup och klädsel). Ämnena är de förlorade åren under George W Bush, sjukvård, studielån, energi med löfte att skapa ”green collar jobs” och, så, slutligen ett löfte som besvaras med häftiga applåder:
– Vi måste ta hem våra trupper från Irak.

En titt i almanackan visar att det är ganska långt kvar till presidentvalet den 4 november nästa år. Men eftersom fler och fler delstater vill få ett ord med i laget har de så kallade primärvalen där presidentkandidaterna väljs tidigarelagts.

Det är livsviktigt att samla in pengar redan nu, en tätplacering i pre-miärvalen genererar sannolikt än fler dollarsedlar.

Politiska kampanjer på den här nivån kan jämföras med att driva ett medelstort företag i en dynamisk bransch i upp till två år.

De logistiska problemen är enorma med verksamheten spridd över alla 50 delstaterna, och med krav på tung närvaro i strategiska men väsensskilda orter som Iowa, New Hampshire, South Carolina och Nevada med Las Vegas.

Kampanjerna är så hemlighetsfulla som lagen tillåter beträffande uppgifter om staber, reklambudgetar och
resekostnader. Men det säger sig självt att Hillary Clintons egna – och medarbetarnas – flyg- och biltransporter från ena hörnet av kontinenten till det andra kostar avsevärda pengar, med detaljplanering minut för minut så att inte schemat spricker med tanke på de tre-fyra evenemangen som kan äga rum på en enda dag.

– Vi ser betydligt större belopp nu än 2004, särskilt så här tidigt. Under det första kvartalet i år samlade Clinton och Obama in summor som överträffade s a m t l i g a kandidaters summa i det här skedet för fyra år sedan, säger professor Costas Panagopoulos vid Fordham University i New York.

De två demokratiska presidentkandidaterna fick på tre månader in 51 miljoner dollar, 25 för Obama och 26 för Clinton.

För några år sedan angavs 100 000 dollar om dagen som en normal utgift för förhandsteam, lokalhyra, medieutrustning och flyg. Sannolikt är den siffran betydligt högre idag. Institutet Center for responsive politics uppskattar att 58 procent av kampanjkassorna går till administrativa kostnader, det vill säga lokaler och personal. Kostar gör ju också alla kringsaker som hör till – flaggor, plakat, vimplar, klistermärken och nålar.

I det här tidiga skedet talas det huvudsakligen om donationer från privatpersoner, som kan ge till flera olika kandidater, till partikassor och till så kallade politiska kommittéer, PAC:s, som i sin tur ofta är knutna till en enda politiker eller en enda sakfråga. Det är där som företagspengar kommer in, men det dröjer litet till innan dessa mönster utkristalliseras, samma sak gäller de påtryckningsgrupper som blev en maktfaktor 2004.

– Vi har sett att vd:ar i små och medelstora företag för närvarande sprider sina gracer och ger till flera kandidater, säger Costas Panagopoulos.

Hillary Clinton har, som så gott som alla ledande amerikanska politiker, ett förflutet som det går att gräva djupt i. Det är exempelvis hon som under sin karriär fått mest pengar från USA:s mäktiga jurister. I en mycket kritisk genomgång i vänstertidningen The Nation konstateras att ”inte nog med att Hillary förlitar sig mer på stora donationer och företagspengar än sina demokratiska rivaler, utan rådgivarna i hennes inre cirkel är dessutom nära lierade med anti-fackliga krafter, topprepublikaner, konservativa medier…”.

Beträffande den ekonomiska politiken är det ännu så länge svårt att fastställa var kandidaterna står, annat än i mer allmänna termer. Tidningen New York Times ekonomikrönikör hävdade för sin del att Hillary Clintons sjukvårdsförslag är mindre omfattande än i första hand demokraten John Edwards för att hon fått stora belopp från vård- och läkemedelsindustrin. Mer sådana analyser/påhopp är att vänta ju närmare valet kommer.

Efter 30 år i politiken i Arkansas, i demokratiska partisammanhang, i Vita huset och i senaten förfogar Hillary Clinton över en adressbok som få andra. Dessutom kan hon använda sig av en ännu tjockare – nämligen maken Bills. De politiska kremlologerna försöker läsa in mycket i när och hur Bill Clinton används och om det tyder på panik ifall han har dykt upp någonstans.

Denna ”Clinton-maskin” som räfsar ihop miljonbelopp på en enda kväll kan bli det som fäller avgörandet i början av 2008 när kampanjerna måste tävla parallellt i de största staterna som New York, Kalifornien, Texas, Florida och Illinois. Då står endast dyr tv-reklam till buds för att nå så många som möjligt.

Till vinnarna i presidentvalstider hör tv-bolag i orter där det väger jämnt och i år med ett 20-tal hoppfulla politiker i ett fåtal stater kammar hotell, restauranger och hyrbilsfirmor in mer pengar än normalt.

För tillfället lurpassar kandidaterna på varandra. De bägge lägren är redan indelade i flera skikt, med Hillary Clinton, Barack Obama och John Edwards i tätklungan på den demokratiska sidan. På den republikanska handlar det om Rudy Giuliani, Mitt Romney och, kanske, John McCain och Fred Thompson.

En svag punkt i Clinton-maskineriet är att antalet donatorer har varit färre än Obamas hittills. Obama har lockat fler att skänka mindre belopp, ofta via nätet.
Men kampanjstaben arbetar hårt med att ändra på detta och siktar särskilt på en viktig grupp: unga tjejer. En Club 44 (nästa president blir den 44:e
i USA:s historia) sjösattes officiellt en kväll denna sommar på en stor obebyggd tomt i centrala Washington.

Häftiga rocktoner strömmade ur starka högtalare. Publiken manades att sms:a numret 77077 och knappa in budskapet JOIN för att delta i kampanjen.

En t-shirt med Hillarys namnteckning fram och texten ”Make history” på ryggen kostade 20 dollar men köpare var tvungna att ange mejladress som läggs in i register för massutskick.

Det hela gav dock ett lite valhänt intryck. Den som skulle elda upp massorna bekände att hon inte visste hur man sms:ar och sedan avlöste ett gäng veteraner varandra, till exempel den första kvinnliga vicepresidentkandidaten Geraldine Ferraro och första kvinnliga utrikesministern Madeleine Albright.

– Låt oss uppställa några mål! ropade Hillary Clinton, denna gång i lavendelblå kavaj, och även här handlade det om sjukvård, energi, tillgång till daghem och college, USA:s anseende i världen, och, sist men inte minst Irakkriget.

Toppkandidaterna har redan anställt folk och eftersom konkurrensen om de bästa är hård talar vi här om höga löner för de vassaste så kallade politiska konsulterna, opinionsmätarna, pr-guruerna och it-experterna. Men de får slita för sina topplöner. I många fall handlar det nära nog om dygnet-runt-jobb.