Målet med FN:s klimatkonferens i Köpenhamn är att nå ett globalt klimatavtal som minskar utsläppen så mycket att temperaturen i atmosfären inte stiger mer än 2 grader.

Ett sådant globalt avtal kräver att de rikare länderna är beredda att ekonomiskt hjälpa de fattigare länderna att ställa om sina ekonomier till lägre koldioxidutsläpp. Klimatpolitikens finansiering anses vara en förutsättning för att man ska nå ett avtal i Köpenhamn.

EU-länderna har länge försökt nå en gemensam position om klimatfinansieringen, både globalt och inom EU. Det har rått stor oenighet mellan EU-länderna, både om storleken på finansieringsbehoven och om hur bördorna ska fördelas.

Uppgiften för Fredrik Reinfeldt blir att idag och imorgon förhandla fram en enig EU-position inför Köpenhamnsmötet. Ett misslyckande skulle vara en svår prestigeförlust, inte bara för det svenska ordförandeskapet, utan också för EU:s ambition att gå i täten i klimatpolitiken.

EU-kommissionen har uppskattat att det årliga behovet för hela världen är 100 miljarder euro per år från och med år 2020 (1 euro motsvarar idag cirka 10:20). Av dessa 100 miljarder bör mellan 22 och 50 miljarder euro komma från staternas kassor; resten från privata källor, främst från handeln med utsläppsrätter.

Kommissionen har därutöver beräknat att det omedelbart måste fram 5–7 miljarder euro per år fram till 2013 för att få en ”snabbstart” av utvecklingsländernas omställning. EU:s andel av den globala finansieringen skulle kunna bli mellan 10 och 30 procent, enligt kommissionens förslag.

Hur bördorna ska fördelas mellan alla länder (de fattigaste bör undantas) kan räknas fram via en nyckel som både tar hänsyn till ansvar för utsläpp och förmåga att betala.

Denna fördelningsnyckel skulle kunna användas både mellan EU-länderna och i ett globalt klimatavtal, menar kommissionen.

Vid EU:s finansministermöte i förra veckan fanns ett utkast till slutsatser, som låg ganska nära kommissionens förslag. Men det blev inga slutsatser från Ekofinrådet. Motsättningarna var för stora.

Tyskland, Italien och Frankrike var emot att EU före Köpenhamnsmötet skulle presentera en gemensam position om storleken på finansieringen och om bördefördelningen. Det skulle vara dålig förhandlingstaktik att öppet visa korten inför Köpenhamn.

Polen, med stöd av en grupp nya medlemsländer, kräver att bördefördelningen inom EU läggs fast före Köpenhamn.

Dessutom kräver Polen ett skriftligt åtagande att bördefördelningen kan ändras om det senare visar sig att något land (läs Polen) får står för en större andel än man ekonomiskt orkar bära.

Fredrik Reinfeldt har inför dagens möte försökt formulera texter som kan förena de till synes oförenliga positionerna; å ena sidan ska man inte visa korten alltför detaljerat, å andra sidan ska Polen med flera känna sig säkra på att bördefördelningen inte riskerar att drabba dem ”orättvist”.

Grundtipset inför mötet är att det blir en uppgörelse om klimatfinansieringen, men väsentligt vagare formulerad än i EU-kommissionens ursprungliga förslag.