Att varna för en förestånde finanskrasch har vissa likheter med att slå larm om en kommande jordbävning i San Fransisco-trakten. Till och med en jagsvag nybörjarprofet kan vara helt säker på att få rätt. Men lika gärna som det kan smälla imorgon kan det dröja femtio år innan det blir dags att låta ett ”vad var det jag sa!” eka över de kaliforniska kullarna.

På samma sätt kan den besserwisser som 1999 bosatte sig i en husvagn i Birkastan för att liverapportera från den Stora Bostadskraschen se tillbaka på ett minst sagt segt decennium. Tajming är helt enkelt allt i finansvärlden.

Med en marknad som är utrustad med närminnet hos en silverfisk är tid den kanske mest underskattade av alla faktorer. Ta den senaste finanskrisen till exempel.

Redan innan kraschen kom på besök var många eniga om att det under lång tid varit för billigt att låna pengar i världen. När allt rasade samlade USA:s centralbankschef Ben Bernanke sina skarpaste hjärnor för att tänka ut en lösning. En briljant idé kläcktes: ”Vad tror ni grabbar, om vi skulle ta och göra pengar gratis?”

Sagt och gjort. Facit så här långt är att Federal Reserve förutom att hålla räntan nära noll har pumpat ut 1 700 miljarder dollar i ekonomin i form av olika stödköp. Redan från början, hösten 2008 och våren 2009, hördes protestrop från vissa ekonomer, professorer och andra vänner av ordning.

Att gödsla med så mycket snabba cash riskerar att sprida en farlig inflationsepidemi över världen, löd deras varning. Dessutom skulle dollarns värde urholkas lika snabbt som andrahandsvärdet på en tjock-tv. Sist men inte minst riskerade Ben Bernanke i sin nya roll som penningpolitikens curlingförälder att uppmuntra till en ny spekulationsvåg över hela jordklotet. Med andra ord nya bubblor.

Till en början såg Big Bens metod ut att fungera fint. Nu har det gått lite tid. En avstämning så här i början av 2011 visar att dollarn mycket riktigt har rasat och att inflationen är tillbaka med full kraft över stora delar av världen.

Att säga att vi fått en ny bubbla är däremot fel. Vi har fått så många att det är svårt att hålla räkningen: Börsbubbla, kreditbubbla, dotcombubbla, guld- och råvarububbla, trippel Kinabubbla (banker, fastigheter, infrastruktur), amerikansk kommunobligationsbubbla, jordbruksmarkbubbla, Brasilienbubbla, skiffergasbubbla, dollarbubbla, eurobubbla, statspappersbubbla. För att bara nämna några av de fenomen som det, rätt eller fel, varnas för just nu.

Här någonstans börjar också underligheterna. För det första brukar klassiska guldgrävartider kännetecknas av att pessimister hånas som hopplöst stockkonservativa bakåtsträvare. 2011 får domedagsprofeterna fortfarande gott om radiotid. För det andra har luftslott en tendens att rasa ihop någotsånär oväntat, inte när de är satta under sträng dygnet-runt-bevakning.

Men så är det inte mycket som är normalt nuförtiden.

Finansiella luftballonger brukade vara något som dök upp en gång per generation eller så. Bara sedan 1999 har vi upplevt tre större hausseperioder; dotcomfesten (1999–2000), kredityran (2003–2007) och stimulanspartyt (2009–2010). Det går att argumentera för att vi befunnit oss i något slags tillstånd av sinnesförändring under nio av de senaste tolv åren. Bubblor tycks alltså inte längre vara spektakulära parenteser i finanshistorien utan smågrå inslag i vardagslunken.

Ekonomen Charles P Kindleberger pekade i sitt standardverk i ämnet ”Manias, Panics, and Crashes – A history of financial crises” ut vad som kännetecknar en äkta finansbubbla. Det börjar ofta med någon slags revolution, till exempel en teknisk innovation. Det följs av en period av eufori som förstärks av en strid ström av lånade pengar. På slutet deklareras ”en ny era” där gamla ekonomiska samband förkastas och värderingar inte längre försvaras med hjälp av kalkylblad utan enbart baseras på sannolikheten för att hitta en köpare tillräckligt korkad för att betala ett ännu galnare fantaspris.

Av alla bubblor som det nu varnas för finns det flera som möjligen uppfyller dessa kriterier; dansen runt Facebook och Twitter är ett exempel. Men haussen i flera andra tillgångar, som guld och amerikanska statsobligationer, tycks inte bero på ohejdad optimism utan snarare på pessimism och brist på vettiga placeringsalternativ. Antingen har ärren från de senaste krascherna skapat en global finansiell hypokondri som gör att alla skriker ”Bubbla!” vid minsta harmlösa kursrörelse. Eller så befinner vi oss i en ny tid där luftpriser och huvudlös spekulation är det normala och där nedgångar bara fungerar som korta andningspauser inför nästa pass vid roulettebordet. En slags alla bubblors urmoder, uppblåst av en vinsthungrig finansbransch och centralbanker som är mäktigare och mer expansiva än någonsin.

Det senare scenariot kan förstås tyckas en smula illavarslande. Men det finns en tröst. Om bubblan skulle spricka kan man alltid blåsa upp en ny.