KRÖNIKA | Tomas Lundin, reporter & krönikör
Ett hisnade fall har däremot 65-åriga Madeleine Schickedanz bakom sig. Miljardärskan som före krisen förfogade över 130 miljarder kronor, till stor del placerade i familjeföretaget Quelle, har idag inte mer än drygt 1 miljard kronor i förmögenhet. På listan över Tysklands superrika som Manager-Magazin publicerar varje år lyser hon nu med sin frånvaro.
– Vi är tvungna att klara oss på 5 000–6 000 kronor i månaden. Vi handlar i lågprisbutiker och odlar grönsaker i trädgården, klagade hon nyligen i söndagstidningen Bild am Sonntag.
Nästan lika hårt har Maria-Elisabeth Schaeffler drabbats, huvudägare i verkstadsföretaget som i juli förra året startade ett fientligt övertagande av den många gånger större rivalen Continental. Sedan dess smälter miljarderna som smör i solen, från drygt 500 miljarder kronor till cirka 4,5 miljarder.
Utvecklingen visar en sak: familjeföretag som länge ansetts vara resistenta mot spekulativa kriser har visat sig vara mer sårbara än förväntat. En av de tyngsta riskfaktorerna är långvariga ”stamfejder” som skadar helheten. I fallet Porsche slutade rivaliteten mellan Ferdinand Piëch och Porsche-klanen tidigare i år med att sportbilstillverkaren slukades av Volkswagen i stället för tvärt om.
En annan öm punkt är bristande kvalifikationer i efterföljande generationer. Madeleine Schickedanz var i händerna på rådgivare och chefer som härskade fritt efter faderns och grundarens död 1977.
Värst av allt är förmodligen bristen på transparens. När Adolf Merckle i början av året begick självmord efterlämnade han inte bara ett krisdrabbat utan också ogenomträngligt imperium av korsägda företag som bara han själv kunde regera. Detta om något är en familjeföretagens dödssynd.
