Det har gått två år sedan Nicholas Negroponte drog riktlinjerna för en ny typ av riktigt billig dator. Högst 100 dollar (700 kronor) ska den kosta när den distribueras till barn i ekonomiskt mindre utvecklade länder.

På det viset ska barnen få nästan samma möjlighet att utnyttja en dator som jämnåriga i rika västländer. Men framför allt ska den nya datorn ge dem helt nya möjligheter att få en utbildning och med annan pedagogik än i dag.

Planerna fick många att höja på ögonbrynen. Det här var en ny typ av biståndsverksamhet som dessutom drevs av en namnkunnig person som Nicholas Negroponte. Han har bland annat gjort sig känd som riskkapitalist, it-guru, författare till boken Being Digital och grundare av Media lab på prestigefyllda MIT (Massachusetts institute of technology).

Nu drog han igång OLPC, en icke-vinstdrivande organisation där Nicholas Negroponte själv är ordförande. OLPC ska uttydas som One Laptop Per Child (en bärbar dator per barn) och är en rätt liten sammanslutning som lagt ut det egentliga utvecklingsarbetet på forskarna på MIT.

Att få fram en dator för 700 kronor är inte en helt lätt uppgift. Det krävs en hel del drastiska åtgärder för att få ned priset.

För det första ska den säljas utan vinst, den ska heller inte ha någon kommersiell mjukvara (som Officepaketet) och framför allt har man utvecklat en ny typ av bildskärm som är betydligt billigare än en vanlig modell. Och så handlar det om stordriftsfördelar.

Hela upplägget bygger på att utbildningsdepartementen i fattigare länder köper den nya datorn i stora volymer och sedan delar ut dem gratis till skolbarnen.

Utvecklingen har förstås inte varit problemfri. Lanseringen av 700 kronorsdatorn har försenats. Som det nu ser ut börjar de första produkterna levereras senare det här halvåret eller åtminstone i augusti-september i år.

Men mycket verkar vara på plats och flera företag har kommit med i projektet. Advanced Micro Systems (AMD) levererar processorn till de nya datorerna, Red Hat står för mjukvaran och taiwanesiska Quanta Computer svarar för tillverkningen av datorn. Dessutom har Argentina, Brasilien, Libyen, Nigeria och Thailand bestämt sig för att köpa datorn och fler länder uppges vara på gång.

Syftet känns onekligen behjärtansvärt. Fast projektet är ifrågasatt på flera punkter.

Det kommer exempelvis att bli en logistisk utmaning att leverera en så stor mängd datorer och att klara av den första utbildningen av barnen. Det har också kommit kritik mot att de här fattiga människorna inte får en komplett dator och att de måste använda andra system än vad vi i västvärlden gör.

Alternativt kunde man i stället använda de datorlika mobiler som nu börjar säljas och som i de här länderna har lättare än en dator att klara uppkoppling till internet.

Men den stora invändningen handlar om frågan om det verkligen är en dator de här människorna mest behöver. Ofta är bristen på mat, vatten och sjukvård ett betydligt större problem än om de kan logga in eller inte.