KRÖNIKA | Linda Flood, reporter & krönikör

Vid avfärd var det inga bekymmer att tanka, värre var det före jul när endast fem av tretton tankstationer i Stockholm hade gas så det räckte. Men trots att det nu är någorlunda bättre tillgång är biogasen fortfarande utspädd med fossil naturgas. I en del fall med hälften.

Vi åkte 35 mil innan vi fick slänga på oss skidorna. Problemet var bara att bilens gas enbart räcker ett visst antal mil. Därefter använde den bensin som också finns i tanken. Och norröver finns få gastankstationer, så få att de efter Uppsala faktiskt går att räkna på min högra hand: Sundsvall, Östersund, Skellefteå och Boden. Men dit skulle inte vi. Så trots att vi har ett miljöfordon kunde vi endast åka enkel väg innan all gas tog slut.

Försäljningen av biogasbilar har ökat rekordfort och för att möta efterfrågan blandas biogasen (som är en bristvara) med naturgas. Jämfört med en bensinbil släpper en bil fylld med biogas ut 80 procent mindre koldioxid. Men i och med att biogasen späs ut med naturgas ökar koldioxidutsläppen med dubbelt så mycket jämfört med om bilarna enbart gått på biogas. Och brist på utblandad gas, det vill säga fordonsgas, gör att många av Stockholms gasdrivna personbilar tvingas köra på bensin.

Andra dagen på skidsemestern tog gasen i tanken slut. Och resten av dagarna fick vi flänga mellan backarna och stugan med bensin i tanken som spottade ut koldioxid.

Uttrycket ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” kommer få en helt annan innebörd när infrastrukturen av gastankstationer byggs ut. Men än är det lång väg dit.