Flög in i går natt, 13 timmars direktflyg med Emirates Airlines, pang in i den dallrande hettan. Från en maxad fastighetsmarknad till en annan, där till och Manhattans skyline känns fånig.

Det är fastighetsmässa och jag möts av en robot.Tre meter lång i metall, en korsning av Robocop och Terminator, som tagen ur framtiden. Jag undrar om den drivs av batterier eller helt enkelt på solksken och självförtroende. Araberna springer efter med sina kameror, medan roboten väser, ”Buy me, buy me,” och försvinner genom utgången, in i hettan och mot den fortfarande tomma öknen.

Dubai är Vegas på steroider. Eller Vegas utan kläder. Utan strippor och kasinon. Inget neon, inga färger, ingen grönska. Ännu. Bara skyskrapor, byggkranar och sand. Ett Sim City på riktigt, byggt på mindre än tio år. Överallt ser jag billboards med reklam för nya hus och lägenheter. Redan på flygplatsen brottas byggherrarna – shejkerna – om min uppmärksamhet, och pengar.

För två år sedan såldes condos för $2,500 per kvadratmetern. Idag mer än $12,000 per kvadratmeter för samma lägenhet. Utländska företag strömmar hit, för här betalar man inte skatt. Inte ens inkomstskatt som arbetande. När man köper en lägenhet som utlänning får man ett treårigt visa. Det är användbart om man är till exempel Iranier, eftersom man inte kan åka till USA från Iran, men välkomnas till USA om man har en adress i Dubai.

Allt är världens största, eller åtminstone första. En skidbacke med snö i världens största köpcenter. Världens största hästkapplöpningsarena, biografer, nöjespark, och snart Disneyland, Universal Studios och The Strip, en kopia av Vegas. Staden räknar med att snart locka 15 miljoner turister per år och hundratals hotell färdigställs, till och med ett SAS Radison.

Tar taxi i natten genom öken, ihåliga skyskrapor glittrar ovan, joddlande på radion, curry som bubblar i magen. The revenge of the desert, tänker jag. Men de tar sig själva på för stort allvar. Vegas har i alla fall humor, och på samma gång en slags sorgsenhet. Känslor på sätt och vis. Den feta Elvis-kopian, drömmen om jackpot, peep-showerna, Eifelltornet och Venedig i plast och stål. It’s Vegas, baby. Dubai å andra sidan består av slavar (jag ser dem komma i bussar på morgonen och det sägs att deras pass är dem ifrån tagna så att de inte kan fly), och prinsar i vita lakan. Oljepengarna är överallt, och det gäller att känna rätt shejk, säger de till mig om och om igen och nickar övertygande. Och så förstås alla ex-pats, lycksökare som jag ser dem, som nu har fått chansen att leva ”drömmen.”

Jag ser det i ögonen på dem. Svenskarna jag träffar. De berättar för mig att här kan du bli den du alltid drömde om att bli. Här kan du starta om. De lyfter vodkaflaskan mot laserstrålarna i taket och tänder ännu en till cigarett. ”Det här är vilda västern, för fan. Här finns så jävla mycket guld,” skriker en svensk kille som är nyutbildad pilot för Emirates, ser ut över dansgolvet, och pekar på tjejerna som är falskt blonderade och visar mer hud än hororna på Times Square. Hela Dubai känns lite som en high school pjäs som fortfarande försöker hitta formen. Ingen vet hur det kommer att gå eller vad det kommer att bli.

Men det är klart, hotellet är underbart. Jag kommer trött tillbaka till min svit på 33:e våningen. ”Mr. Fredrik, how nice to see you” möts jag i hissen av indierna i saronger. Vita orkidéer vid sängkanten. Pepparstek tre på morgonen, kniven glider genom det influgna Australiensiska köttet, ett äkta leende från hovmästaren som berättar att han flytt över bergen från Irak tillsammans med sina systrar. ”This is Dubai, my friend. This is the future.”