Men Porsche 911 är helt ny. Man kan nästan prata om ett paradigmskifte. Enkelt uttryckt: Den är bredare, lägre och lättare och har en helt ny konstruktion.

Men låt oss snacka om vad det egentligen handlar om: Porsche leker med elden när de ändrar 911:

Den får inte bli allför förfinad, inredningen får inte bli för såsigt lyxig, navigatorskärmen inte vara för stor – det kan den vara på stadsjeepen Cayenne eller lyxlimousinen Panamera.

Men inte på 911. Den ska materialisera Porsches kärna: Det kärva. Oinsmickrande. Mekaniska. Direkta. Inte lallet med navigatorskärmar och elstolar. Samtidigt måste man kunna sälja 911:or till stureplansstekare som vill åka bekvämt och inte se en nervigt lömsk bakända komma farande i varje gathörn.

Porsche måste hitta exakt rätt i detta snåriga gränsland.

Så – hur gick det?

Jag närmar mig den gråmetallic-färgade bilen. Det tickar från motorn i Porschen bredvid, det är bara fem minuter sedan jag hoppade ur den – en exakt motsvarande modell av den gamla generationen för att kunna jämföra.

Den nya känns bredare, har högre skuldror och en vindruta med mer lutning, men ärligt talat skiljer inte mycket på utsidan. Kravlar mig in i förarsätet.

Även här ser det mesta bekant ut: instrumentgruppen med fem runda mätare och varvräknaren i mitten, nyckeln som vanligt på vänster sida, ratten hänger lågt och pedalerna står rätt upp.

Puritanerna borde nicka instämmande, trots att hela inredningen snoffsats upp ett hack.

Vrider om nyckeln.

Motorn gurglar igång – men här är något annorlunda. Den låter tunnare, inte lika djup i basen. Svänger ut på vägen och styrningen har betydligt mindre motstånd i låg fart. Det går för lätt skulle jag säga.

Ojojoj. Får puritanerna dåndimpen nu?

Något så centralt för körkänslan som styrningen har nämligen ändrats radikalt: Från hydralisk till elektrisk servostyrning.

Men väl i trafiken fungerar den utmärkt: subtil, direkt och effektiv. Men lite av den tunga känslan av direktkontakt har gått förlorad.

Ute på motorvägen känns hela bilen mer stabil inte minst en produkt av tio centimeter längre hjulbas och ökad spårvidd både fram och bak – och vägljudet är mer dämpat än förr.

Samtidigt kan man med enkla knapptryckningar precis som förr ändra bilens karaktär från normal till sport eller sport-plus.

I sport-plusläget blir bilen ett rytande rovdjur på helspänn, växlarna kastas i brutalt och motorljudet ändrar tonläge till ett smattrande och dovt råmande på samma gång. Äntligen. Men egentligen är det bara fejk det är ett slags ljudkuliss som fångar vibrationer mellan luftfilter gasspjäll och vidare in i kupén.

Jag väljer hellre grundljudet från den gamla generationen. Det som låter som Leonard Cohen morgonen efter en blöt whiskykväll. Vi smiter in på en kurvig väg. Ökar farten. Känner på varandra.

Bilen är oerhört välbalanserad. Även bakaxeln är ny och krängningshämmaren aktiv. Jag vågar säga att man kan köra snabbare än den gamla. Tänk mer balanserad mittmotorkänsla och mindre lömsk bakmotorkaraktär där bakändan kommer farande.

Så hur gick det då för 911 i det snåriga gränslandet? Jo det är på det hela taget en mer kompetent bil till en bredare publik. Antagligen marknadens bästa sportbil. Samtidigt är därmed lite av kärnan, det smutsigt mekaniskt vilda i 911 förlorad.

Det kallas för kompromiss.