Det märks tydligt att det är ikonen 911 som fått stå som utseendemässig förebild för Panameran. Resultatet ser enligt vissa groteskt och förvuxet ut, enligt andra balanserat och elegant. Och det är inte helt lätt att bestämma sig – på håll ser den inte alls så stor ut men när man ställer den på en parkeringsplats bredvid andra bilar blir det ett helt annat perspektiv. Sett rakt framifrån ser den otroligt bred ut, och med sina 193 centimeter i bredd är den faktiskt bredare än Porsche-suven Cayenne.

Väl inne i bilen sjunker man ner i en låg fåtölj. Mellan den höga mittkonsolen och den lika höga fönsterlinjen sitter man väl inramad (lite för mycket enligt vissa, se nedan). Och vilka fåtöljer sen – framsätena går att justera på 18 olika sätt. För dem som inte sitter fram finns det också möjligheter till att anpassa sin resa, dock "bara" med åtta olika justeringar.

Precis som en Porsche med modellbeteckningen Turbo på aktern ska vara är Panamera Turbo en körinriktad bil. Och att sitta bakom ratten är för det mesta rent fantastiskt, ända tills man tittar på mittkonsolen.

Porsche har valt att använda sig av individuella knappar vilket gör att till och med en klassisk pianist måste ha problem med så många tangenter. Men efter att inledningsvis ha förfärats så vänjer man sig var knapparna sitter – och när man behöver använda sig av dem.

En stor skillnad mot sportbilen 911 Turbo är dock de rattpaddlar som finns. På 911:an är de stora och sitter som lättmanövrerade "öron" bakom ratten. I Panameran sitter de mer eller mindre i ratten och de känns inte alls lika naturliga att använda sig av.

Så fort man sätter sig i en Porsche avger reptilhjärnan något som i det närmaste kan beskrivas som en Pavlos-betingelse – man vill testa hästkrafterna fullt ut och verkligen få känna på de decennium av racinghistoria som sitter i märket.

När man då får lägga vantarna på en 500 hästkrafters Porsche kommer direkt den kanske oansvariga tanken, man borde test-tävla bilen! Panameran har prestanda nog för att hävda sig med de flesta, 0-100 km/h avklaras i nästintill (nåja) samma tempo som 911 Turbon och topphastigheten kan vi inte ens närma oss på svenska vägar.

Men inget är så förödande för en god körupplevelse som grådaskig snöslask och spåriga vägar. Så trots mina bästa intentioner är jag inte tillräckligt stursk för att gå "all in" med det lånade exemplaret.

Och trots att vi inte kunde njuta fullt ut är det en sak som framstår allt tydligare jämfört med konkurrenternas motsvarigheter (exempelvis BMW 7-serien och Mercedes Benz S-klass). Panamera är inte en lyx-sedan, utan snarare en lyxig sportbil som råkar ha två extra rymliga baksäten. Synd att vi inte kunde utnyttja det.

En andra åsikt av John Edgren

Panamera turbo – en limousin med trångt baksäte eller en sportbil med yttermått som en lätt lastbil? Här är Porschen som får dig att sticka ut. Bilen skapar dock illusionen av att du är en mycket rik dvärg.

Det är bakvänt men ändå logiskt att Porsches Panamera inbjuder till mer buskörning än vad den brutala 911:n gör i sitt präktiga komfortläge. Panameran går med brett ställ in i kurvorna, men de 500 hästarna hanteras med enkelhet. Fyrhjulsdriften känner av min barnslighet och öser kräm på bakhjulen.

Hur kan jag äga en bil med framhjulsdrift? Vad än rallyentusiaster säger så är det ju faktiskt skittrist. Att propagera för framhjulsdriftens fördelar är lite som att förespråka stolpiller – visst det tar bättre, men det är inget för en gentleman.

Tyvärr sammanföll mitt test med årets värsta snöstorm vilket knappast gjorde turbomonstret rättvisa. Helt klart är att bilen har goda prestanda men om du har valt Panameran så är du kanske ute efter mer än så. De flesta människor har svårt att se skillnad mellan en Porsche för 1,5 miljoner och en långkörd 200 000-kronors bil, men med fyra dörrar sticker du definitivt ut.

Stockholm – staden som alltid sover är i stor utsträckning avfolkad under sena kvällar. Ovädershelgen förbättrade inte mina chanser att fånga upp eventuella reaktioner från populasen.

När Porsche Cayenne mest ser ut som ett spexbygge från 80-talet (kolla, jag byggde en monstertruck av min VW-bubbla), så är Panameran distingerad. Den långa plåt-auberginen för tankarna till en leksaksbil från min barndom – Joakim von Ankas löjligt långa lyxåk. Det är dock tveksamt om Joakim skulle vara nöjd med benutrymmet i baksätet. Trots sina yttermått är Panameran ingen limousine, stolarna är dessutom tämligen obekväma för en långfärdsvagn.

Var tanken att skapa en 911 med fyra dörrar, eller en Cayenne med värdighet? Släktskapet med 911:n känns avlägset. På parkeringen är Panameran akvariets valhaj. När man kliver in i bilen så undrar man dock vart utrymmet tog vägen. I framsätet är man inboxad av en enorm mittkonsol. Det som återstår är ett generöst takutrymme för dem som vill slippa ta av sig cylinderhatten (bra endast för Joakim von Anka).

När man rattar bilen går tankarna mot stadsjeepar. Utblicken ligger dock endast några centimeter över motorhuven vilket innebär att ett tunt snötäcke räcker för att halvera ditt synfält. Tillsammans med den generösa takhöjden skapar detta illusionen av att man är en mycket rik dvärg.

Trots en klockren väghållning får man lite känslan av att köra båt. Även inredningens färgsättning bidrar till den nautiska upplevelsen. Paneler i ultramarin och crémevitt för tankarna till en dubbelknäppt skepparblazer med somriga gå bort-byxor – lite som att krypa upp i knäet på Sven-Bertil Taube.

En kvinnlig 25-årig kollega gurglar dock förtjust över färgkombinationen, "très chic". Jag är uppenbarligen inte i takt med min samtid, men det viktigaste är kanske inte att Porschen imponerar på sin ägare.