Att kvotera eller inte kvotera. Det har varit en av svenskt näringslivs principiellt viktigaste ägarfrågor ända sedan jämställdhetsminister Margareta Winberg 1999 utfärdade sitt första kvoteringshot. Då gav hon näringslivet fem år på sig att självmant få upp andelen kvinnor i styrelserna, annars hotade lagstiftning.

Men eftersom andelen kvinnor fortfarande bara var 6,1 procent 2002, så konkretiserade Winberg – nu också vice statsminister – sitt hot. Om inte andelen ökat till 25 procent 2004, då skulle regeringen agera.

– Det är ett löfte till alla de kvinnor som är arga. Det är ett hot mot de företag som inte gillar det, sade hon då.

Därefter tappade frågan energi. De påföljande jämställdhets-ministrarna Mona Sahlin och Jens Orback var inte lika pådrivande, och i bakgrunden agerade statsminister Göran Persson bromskloss.

Till saken hör också att kvoteringshotet hade gett effekt: 2006 hade andelen stigit till drygt 18 procent och de som förespråkade självreglering inom näringslivet fick vind i seglen.

Ökningen gjorde det också lättare för den nya alliansrege-ringen att med gott samvete slänga juristen Catarina af Sandebergs utredning i papperskorgen.

Hon hade föreslagit att noterade bolag skulle tvingas ta in 40 procent kvinnor i styrelserna vid hot om böter på 150000 kronor.

Sedan dess har både närings-minister Maud Olofsson och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni gång på gång avfärdat kvoteringstanken.

– Jag är mer angelägen om att få en jämnare könsfördelning bland förskolelärare, sade Sabuni i höstas för att klargöra regeringens prioriteringar.

Men sedan dess har flera saker hänt. Nu visar nya siffror att andelen kvinnor fortfarande står och stampar under 20 procent och att årets nettoinflöde av styrelsekvinnor blev en uppseendeväckande etta.

Dessutom har Norges jämställdhetslag vars sista steg infördes vid förra årsskiftet framstått som en allt tydligare succé. Den har höjt utbildningsnivån i styrelserna och gett en mängd svenska kvinnor uppdrag på andra sidan gränsen.

Men den kanske viktigaste förändringen är att inställningen till statliga interventioner i näringslivet dramatiskt har förändrats sedan 2006. I finanskrisens spår har regeringar världen över börjat ställa mer långtgående krav på bolagen, främst på de som tar emot statliga pengar men även generellt.

I Sverige har regeringen på ett mycket aktivt sätt börjat ut-öva sin ägarmakt. I både Nordea och Telia Sonera har man rutit till mot chefsbonusar och AP-fonderna ska göras till ett slags korsriddare mot de rörliga ersättningarna.

Tongivande i bonuskritiken har varit finansminister Anders Borg som i flera frågor stött sig med det gamla näringslivs- etablissemanget.

Så sent som ifjol gav han Margareta Winberg uppdraget som ny ordförande i Svenska Spel. Frågan är om det också blir han som blåser liv i hennes gamla kvoteringshot.