Jag hämtar upp Liza på Valhallavägen en regnig dag i slutet av augusti. Hon står under ett paraply och pratar i mobiltelefon. Hon har ljusa smala jeans, munkjacka och svarta gympadojor. ”Håret krullar sig i regnet”, klagar hon när hon knölar in några väskor och påsar i baksätet.

Det är roligt att tala med Liza, hon är humoristisk och uttrycker sig drastiskt. Hon låter fortfarande som den kvällstidningsjournalist hon en gång var. I våras försökte jag förgäves nå Liza genom hennes assistent för att tala om en TV-idé. Det gick aldrig att få tag i henne. Hon var inne i den intensiva slutfasen av ”En plats i solen” åttonde romanen i serien om kriminalreporten Annika Bengtzon. Dessutom hade Liza antagligen tackat nej ändå. Hon säger nej till 99 procent av alla förfrågningar hon får. Men hon tackade ja till den här intervjun.

Vad gjorde att du valde att ställa upp för PfB/E24?

- Jag köpte numret med Filippa K på omslaget. Jag tyckte det var bra. När man tänker på det är det konstigt att det inte funnits något liknande tidigare. Ni är inne på den manligaste av alla domäner, dit makten har flyttat.

Hur ska vi göra för att ta makten utan att bli inbjudna?

- Genom att se igenom lögnerna och myterna som säger att vi kvinnor inte kan, inte vill och inte får.

Du har tillsammans med Lotta Snickare skrivit boken ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra” om hur man tar sig fram i arbetslivet.

Kan du nämna några av de värsta minorna många tjejer går på i jobbet?

- Att man går på lögnen att man har samma villkor som männen - Glöm det. Att tro att man måste ge upp jobbet när man får barn. Att man ler tills mungiporna värker för att bli omtyckt.

Och de bästa tipsen för hur man undviker dem?

- Läs på! Lär dig hur verkligheten ser ut. Du är diskriminerad. Om du lär dig var och hur kommer du att klara dig mycket bättre. Prioritera och planera! Du kan inte göra allt. Om du satsar både på barnen och karriären så måste du välja bort andra saker, tex shopping, tjejkvällar, träning, alkohol, stora middagar – en massa sociala trevligheter, helt enkelt, annars går du in i väggen så det sjunger om det.

Den perfekta kvinnliga chefen, hur är hon?

- Hon måste vara väldigt kvinnlig – och tydlig i sin kvinnlighet. Gärna volangblusar. Titta på Amelia Adamo och SEB:s vd Annika Falkengren. Ta fram volangerna. Sedan får inte det kvinnliga bli för tydligt. I Sverige har vi fått en likformighet bland maktkvinnorna i näringslivet, alla ser precis likadana ut. Alla är blonda med fönat hår och smala midjor. Inget fel i det, jag ser ju ut så själv. Men så bra vet jag inte om det är.

Varför ska man undvika att ta strid?

- När männen blir medvetna om att samhället inte är jämställt så rycker de inte ut på några vita springare för att ändra på sakernas tillstånd. Tvärtom, Däremot ska kvinnorna hjälpa och upplysa varandra. Fast själv har jag alltid tagit strid, och det har ju gått bra ändå. Men folk blir arga när man tar strid. Många kvinnor tycker det är obehagligt. Jag tycker inte det gör så mycket.

Hela din lysande karriär som deckarförfattare började med att du sa upp dig som nyhetschef på TV4 med buller och brak. Vad var det som hände? Liza backar inte en sekund när jag drar upp den tio år gamla händelsen kommer på tal. Men det märks att hon blir berörd. Under hela samtalet är hon en slipad, proffsig intervjuperson – men två gånger är hon mer känslosam. Dels när chefsjobbet på TV4 nämns och dels när hon talar om sina barn och hur de drabbats av hennes kändisskap. Hon berättar gärna sin version av kalabaliken på ”Nyheterna”. Och hymlar inte med att den satt spår.

- Jag har aldrig hört ett rykte om mig själv som varit sant. Från TV4-tiden har jag hört massvis av olika historier, den ena värre än den andra, och allihop har varit fel. I efterhand har jag fått veta vem som spred ut dem. Hon är med i alla mina böcker.

I Sprängaren motarbetas Annika av männen som ny chef för kriminalredaktionen, i din senaste bok är Annika en vanlig reporter med en yngre inte lika kompetent man som chef, är det dina egna erfarenheter?

- Jag har haft jättetur med mina chefer, har bara råkat ut för några enstaka som motarbetat mig. Dem har jag inte förlåtit, om någon undrar. När jag själv var chef på TV4 motarbetades jag riktigt rejält, men det var faktiskt kvinnorna som var värst. Det berodde inte på att de var kvinnor, det finns ingen kvinnlig mobbar-gen. Det fanns en post som var specialvikt för en kvinna i den nya organisationen, alltså alibiposten, och den fick jag. Alla andra kvinnor visste att det var kört för dem, och de hade ju rätt. Klart de blev arga. Problemet var att de tog ut det på mig personligen, i stället för att kritisera systemet eller de som stod bakom organisationen.

Vad ska en kvinna som hamnar i en sådan situation göra?

- Man måste ta de där alibiposterna, annars blir det aldrig någon förändring, men sedan måste man kämpa stenhårt för att inte bli en ”gate keeper” – alltså någon som bara får leka med grabbarna så länge man håller de andra kärringarna på avstånd. Använd alibiposterna för att få in fler kvinnor i ledningsgrupperna.”

Du har jobbat inom MTG som anses grabbigt, vilka erfarenheter fick du av det?

- Jag uppfostrades till chef i Stenbeckskoncernen och där fanns det inte tid att springa och fjanta och förankra en massa saker. Ledningen litade på mig och gav mig makt att skapa och leda en helt ny organisation. Det var ashäftigt. Jag har bara bra erfarenheter från MTG. Sedan kom jag till TV4 som har ett helt annat klimat. Det var ju så dumt att ta det jobbet. Jag visste att jag var ett alibi. Jag var där som ett kuttersmycke.

Hade det som hände på TV4 något att göra med att du var kvinnlig chef, hade en man behandlats annorlunda tror du?

- Fullkomligt självklart. En man som hade kommit utifrån, från fienden som jag gjorde, hade också fått kämpa, men inte till närmelsevis lika mycket som jag.

Sen gick du hem och skrev en deckare om mordet på en kvinnlig chef ”Sprängaren”. Och som huvudperson valde du Annika Bengtzon – smart men osmidig.

Hur mycket av dig själv finns det i henne?

- Annika Bengtzon är ett verktyg för allt jag vill säga. Hon är ett mellanting mellan den kallhamrade urproffsiga kvällstidningsredaktören (förebilden är Bengt Bengtzon, Lizas favoritchef från tiden på Expressen) och det ljuvligaste som finns på jorden, min dotter Annika. Hon är gråtmild. Hon älskar sina barn. Hon är en hel människa som får misslyckas och komma tillbaka. Men hon har fått betala ett högt pris för sin osmidighet. Jag tror inte att hon får ordning på sitt privatliv. Hon får leva själv om det inte helt oväntat dyker upp någon som gillar att hon är som hon är. Hon ska inte kompromissa bort sig själv.

Kompromissar du själv?

- Nej!

… svarar Liza från ryggmärgen och ändrar sig snabbt till:

- …jo, man måste kompromissa i en relation, men inte med sig själv det vill säga med det innersta man har.

Hur märker man att man är på väg åt fel håll då?

- Om man inte få göra det man verkligen vill. Det får man oftast inte helt men man måste göra en bedömning från fall till fall. Är priset för högt då är det bara att gå.

Var går din gräns?

- Om jag inte skulle få jobba eller resa.

Du har ju en dold agenda i varje bok, något du vill säga, varför tackar hon nej till chefsjobbet, har hon gett upp? Gör kvinnor det, ger upp, tror du?

– I den här boken, ”En plats i solen”, vill jag diskutera vad människor är beredda att göra för att få en plats på samhällets gräddhylla, alltså en plats i solen. Det finns inga gränser ibland, kan jag tycka. Just därför blev det så praktiskt att låta Annika avstå från just det hierarkiska racet, att låta henne stå över och vara en som inte strävar, som inte klättrar.

När anade du själv omfattningen av ditt genombrott?

- Jag har egentligen aldrig känt av något hisnande genombrott, inte så där så att jag fått svindel och varit tvungen att hålla i mig. Jag vet att det låter skittråkigt, men det har liksom bara rullat på. Mitt jobb är ett jobb, och jag tror det måste vara så. Annars skulle jag bara bli högfärdig och olidlig.

Vi har en enorm överutgivning av böcker i dag och många hoppas på att slå lika stort och tjäna lika mycket pengar som du, är det omöjligt att göra det i dag eller hoppas de förgäves?

- Man sa att det inte fanns utrymme för något mer stort förlag när vi startade Piratförlaget på hösten 1999. Idag, nio år senare, är vi ett av de största. Det är klart att det går att sälja mycket böcker, även för en helt ny författare, men det är verkligen inte lätt.

”Sprängaren” blev början på en ny och mycket lönsam karriär. Du har tjänat massor av pengar på böckerna.

Vad betyder pengarna för dig?

- Pengar var oerhört viktiga när jag inte hade några. Den stora förändring har inte kommit nu, utan när jag fick första chefsjobbet i Stenbeckssfären. Plötsligt fanns utrymme köpa kläder och annat än mat och hyra.

Liza hävdar att det liv hon lever idag hade hon klarat på en journalistlön. Hon lägger pengar på att konsumera filmer och böcker och så älskar hon att resa.

Åker du aldrig business class eller bor på superlyxiga hotell?

- Min man brukar säga: ’Liza är så billig i drift’. Aldrig i livet att jag skulle köpa business, så onödigt! Jag har gjort det en gång på en jobbresa. Jag använde mina bonusponäng. Men det är ju bara besvärligt. Vi bor inte på hotell på våra resor. Vi hyr hus. Jag är inte intresserad av att njuta. I don´t do happiness”, ler hon.

Skojar du, vill du aldrig göra något njutbart? Köpa en dyr handväska eller något?

- Jag gillar att shoppa, men inte dyra grejer. Jag vill bara jobba. Det är så vansinnigt roligt att få göra ett bra jobb.

Du låter din man Mikael Aspeborg sköta dina affärer. Varför anlitar ni inte en professionell kapitalförvaltare?

”I couldn’t care less”, säger hon avfärdande.

Istället för att ”spela bort pengarna på aktier” har hon satsat på fastigheter. Lizas största klipp var att köpa Östtyska ambassaden på Östermalm. Hon hade tänkt sitta och jobba i ett rum och sedan hyra ut resten. Det blev skriverier i tidningarna om att hon tänkt bo där och leva liv i sus och dus på 1200 kvadratmeter. När hon senare sålde fastigheten tjänade hennes bolag 17 miljoner på affären.

De manliga deckarförfattarna Nesser, Leif GW och Mankell är kända för att vara om sig och kring sig när det gäller pengar, medan kvinnor gärna säger som du att de inte bryr sig.

Är inte pengar makt och borde inte kvinnor sträva efter den makten?

- Generellt sett är faktiskt kvinnor betydligt bättre än män på att hantera pengar. Fast själv är jag extremt ointresserad båda av pengar och makt. Jag tycker det är väldigt bekvämt att ha bägge och inte behöva vara så beroende av andra, men rent generellt tycker jag både makt och pengar är skittråkiga. Något jag däremot tycker är fascinerande är hur alla tidningar alltid skriver mest om mina inkomster, trots att flera manliga författare tjänar mycket mer. Mina pengar är särskilt provocerande, för jag har fel kön, fel klass, fel dialekt och till och med fel hårfärg.

Skulle inte du kunna vara en förebild när det gäller att intressera sig för pengar?

- Jag värjer mig överhuvudtaget för epitetet ”förebild”. Det känns så jävla Fröken Sverige, liksom. Jag intresserar mig för kvinnors möjligheter, och om jag måste vara förebild för något så skulle det vara det.

Är inte pengar makt, borde inte kvinnor sträva efter den makten och de möjligheter pengar ger?

- Absolut. Jag tycker att kvinnor verkligen ska sträva efter makten över sina egna liv, och där ingår att ha möjlighet att försörja sig själv. Sådana vars livsmål är att hitta en karl de kan leva på begriper jag inte. Pengar är ett medel, inte ett självändamål.

Vad händer när man blir rik och berömd? Vilket pris har du fått betala?

- Det är svårt att säga om man själv förändras. Jag tycker förstås inte att jag har förändrats som person, men mina villkor har förändrats och där med har relationen till vänner ändrats.

Det är inte alla som klarar det. Liza menar att det inte bara är avundsjuka på framgången med sålda böcker och därmed mycket pengar som ställt till det med vänner. Redan 1994 fick hon sitt första synliga tv-jobb.

- Att jag fick sitta i rutan födde ont blod. Några kompisar, undrade varför jag fick vara i tv och inte de. Vänskap är knepigt på det sättet. Jag är glad att jag har kvar så många ändå och att de kunnat hänga med på min resa.

Hur skyddar man sina barn när alla vet att de har en svinrik mamma?

- Lilla tjejen kom hem med en Metro i handen när hon var åtta. Mamma det står här att vi är rika! Vi är väldigt strikta jag och Micke. De får lära sig det där med pengar. De får månadspeng men inga julklappar. Vi åker på en resa istället, det är julklappen.

Hade flytten till Spanien att göra med att du ville skydda dina barn?

- Absolut inte. Vi hade haft huset i Spanien i flera år redan och vi trivdes så bra allihop att vi flyttade ner.

Men dina barn måste ju ändå veta att de en gång kommer får en ohygglig massa pengar?

- Om det är några kvar. Vem vet, kanske lever jag upp dem”, säger Liza inte helt utan allvar.

Liza har levt med maken Mikael Aspeborg i 27 år De har två barn tillsammans. Mikael har varit chef på flera nyhetsredaktioner och programchef på TV3. Nu sköter han hennes olika bolag på heltid.

Hur känns det när folk undrar hur det är att leva med en man som tjänar betydligt mindre än du och är anställd för att sköta dina bolag?

- Anledningen till att jag får frågan är att situationen bryter mot normer. Allt som stör bilden av det normativa ses som konstigt och folk blir nyfikna. Jag blir inte provocerad. Micke tjänade mer än jag i många år. Utan honom skulle jag snurra omkring hela tiden, han håller mig nere på jorden.

I dina böcker bråkar Annika och hennes Thomas ständigt om vem som ska ta hand om barnen och vem som ska få jobba. Hur jämställt lever du själv?

Har Micke backat upp dig genom att ta huvudansvaret hemma?

- Vi driver ju ett traditionellt familjeföretag, med skillnaden att vår könsroller är omvända. Det är jag som producerar och Micke som sköter ekonomin. Micke tycker säkert att vi är ganska jämställda. Jag håller inte riktigt med. Exempelvis städar han ALDRIG!

Hade du önskat det?

- Jag har gett upp. Nu har vi städhjälp hemma. Vit. Fast kontoret städar jag själv.

Hur viktig är frågan om jämställdhet hemma?

- Fundamental. Det gäller inte bara disken i diskhon, utan hur man ser på sina respektive liv och möjligheter.

Hur håller man liv i en relation under ett kvarts sekel?

- Man får inte vara så bekväm av sig överhuvudtaget. Vara noga med att inte begå våld på sig själv och absolut inte tro det är äppelkaka hela tiden. Långa tider kan det vara riktigt besvärligt. Då får man stå ut med att kärleken ibland går på lågvarv. Vi har alltid åkt iväg gjort saker själva utan barnen.

När du ser tillbaka på ditt jobbliv så här långt – ångrar du något?

- Jag tycker jag har gått sprikrakt. Alla val jag har gjort har varit helt logiska just då jag gjort dem. Jag skulle antagligen tagit det där jobbet på TV4 igen även med facit i hand.