Här har ni några hårda fakta som inte går att snacka bort:

90 procent av ledamöterna i amerikanska bolagsstyrelser är män.

90 procent av verkställande direktörer i näringslivet är män.

93 procent av toppcheferna som tjänar mest i de 500 största företagen är män.

98 procent av verkställande direktörer i USA:s 1 000 största företag är män.

99 procent av så kallade ”inside directors” (personer som både tillhör koncernledningen och sitter i bolagsstyrelsen) är män.

85 procent av ledamöterna i kongressen (senaten och representanthuset) är män. Det innebär att USA ligger på 67:e plats i världsstatistiken över länders kvinnorepresentation i parlamenten, precis före Bangladesh. Sverige ligger på andra plats.

I den senaste utgåvan av rapporten ”Gender gap index” ligger USA på 31:a plats, vilket är ett rejält tapp jämfört med den förra rapporten (23:e plats). USA är det enda landet på den här nivån som uppvisar försämrade siffror när det gäller jämställdhet. Sverige är etta.

Summa summarum: ledarskap inom både näringsliv och politik är totalt dominerat av män i USA. Sannolikt måste vi gå tillbaka till 1960-talets statistik för att hitta motsvarande siffror i Sverige.

Det är inte så att amerikanska kvinnor är latare, dummare eller mindre ambitiösa än i andra jämförbara länder. Fyra av tio småföretag i USA ägs och drivs av kvinnor. På de högre utbildningarna är hälften av studenterna kvinnor.

När det gäller skolbetyg och andra mätbara resultat ligger oftast kvinnorna bättre till än männen.

Kvinnor läser fler böcker, är mer intresserade av samhällsfrågor, engagerar sig mer politiskt, går och röstar i större utsträckning och så vidare och så vidare. Så varför finns inte fler amerikanska kvinnor i samhällets maktpositioner? Varför verkar det som om ett steg framåt ständigt följs av två steg bakåt när det gäller jämställdhet i det här landet? Frånvaron av betald föräldraledighet och den minimalt utbyggda barnomsorgen är några orsaker. Sega manliga maktnätverk, traditioner och manligt utformade strukturer är några andra. Det finns säkert flera.

Valet 2008 kunde ha blivit ett riktigt genombrott för jämställdheten i USA. Det var så nära. Det såg så bra ut.

Miljontals medvetna och engagerade amerikanska kvinnor kände att något stort var på gång. Sedan förlorade Hillary Clinton primärvalen mot Barack Obama. Och när republikanen och ”mavericken” John McCain sedan kontrade med att plocka ner Sarah Palin från Alaskas tundror, ställdes miljoner kvinnor inför ett dilemma:

Skulle de stödja kvinnan i rejset bara för att hon var en kvinna?

Eller skulle man se på sakfrågor och stödja kandidaten med den bästa jämställdhetspolitiken? Oavsett kön?

– Vi kan inte stödja en kvinna bara för att hon är kvinna, sade Kim Gandy i augusti.

Hon är inte vem som helst utan Ordförande i National organization for women, Now. Med drygt en halv miljon medlemmar är det den största föreningen i USA för kvinnliga rättigheter och jämställdhet. Den normalt partipolitiskt obundna organisationen tog det unika beslutet att stödja Barack Obama. Mannen.

Det var betydligt fler kvinnor än män som gick till valurnorna. Men det var också kvinnorna som i mycket stor utsträckning röstade för det manliga alternativet Obama/Biden. Männens röster fördelades nästan jämnt mellan de båda partierna. Det var kvinnorna som såg till att Barack Obama vann. Som röstade med mannen. Mot kvinnan.

Valets feminist blev en man. Inte kvinnan i fältet.

De närmaste fyra åren lär ge besked om hur Barack Obama kommer att lyckas när det gäller att öka jämställdheten i detta jämställdhetens u-land. Möjligen fick vi en indikation redan några dagar efter valet. På Barack Obamas första presskonferens presenterade han sin stora stab av ekonomiska strateger och rådgivare. Åttio procent var män.

När inte ens Hillary Clinton klarade av att spränga glastaket, vem ska då fixa det? Jag vet inte. Någon som har ett tips?

Och kan förresten en man krossa det där glastaket?

Vill du prenumerera på Passion for Business? Klicka här!