”Jag har varit ut i världen och jobbat för Läkare utan gränser fyra gånger; i Angola, Sudan, Tchad och i somras i Nepal. Och jag kommer att vilja åka ut igen, för detta är något av det mest fantastiska jag har gjort!

Jag var i kontakt med Läkare utan gränser två gånger, och bad om att få ansökningspapper, innan jag till slut vågade söka. Jag var rädd för hur uppdragen skulle påverka mig.

Rädd att jag inte skulle klara livet här hemma efteråt, att jag skulle tycka att världen var för orättvis och att många patienter hemma i Sverige pjåskar.

Innan jag åkte till Angola (min första resa) var enormt nervös. Skulle jag klara av att se svälten och misären? Men det var faktiskt lättare än jag befarat.

Lättare att hantera verkligheten än en bild. Här hemma känner jag mig så maktlös när jag tittar på nyhetsbilder. När jag var där kunde jag göra något åt saken, hjälpa i det lilla, vilket är mycket mer tillfredsställande.

Angola var farligt så till vida att det fanns minor överallt. Vi hade strikta instruktioner om att bara gå på ställen där människor ofta gick, på väl upptrampade stigar.

Man fick absolut inte korsa över en gräsmatta. En sal på sjukhuset var till och med avstängd på grund av minor. Men ’det fruktansvärda’ hände ändå på slutet av min resa: Vi hade åkt ut till byar på en vaccinationskampanj. På vägen hem körde bilen framför oss på en mina och sju av mina kollegor från den nationella styrkan dog. Det var fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt. Minnesbilder från den händelsen kommer alltid att följa mig…

Många afrikanska barn är livrädda för mig i början, för de har aldrig tidigare sett en vit människa. Men efter ett tag brukar de släppa till och vilja busa. Det är härligt när man ser magra barn med livlösa ögon komma tillbaka någon vecka senare (efter att de har fått vår näringsfyllda jordnötspasta) fulla av liv. Då trillar tårarna. I Nepal hade jag med mig ett hundratal ballonger. Vilken kanongrej, har sällan sett sådan barnlycka!

Det händer såklart att barn dör, undernärda barn är ju så utsatta. Då tränger sig känslan av orättvisa på; svenska barn behöver inte dö av sjukdomar som lunginflammation. Jag vänjer mig inte vid orättvisorna och svälten. Ögon vänjer sig lite, men hjärtat gör det aldrig.

Jag har bott väldigt primitivt på mina uppdrag: I Angola bodde jag i ett gräshus som vi byggde upp, i Sudan i en liten lerhydda, i Tchad och Nepal i primitiva hus.

Dusch innebär ofta en balja vatten och en skopa. Vattentoalett har jag aldrig haft. Det är helt okej för mig, lite som att campa, men jag vet att vissa har svårare att vänja sig.

Fast man klarar mer än man tror. Här hemma är jag exempelvis rädd för små spindlar, men ute på uppdrag sover jag gott fast det kryper stora spindlar runt sängen. Man är fantastiskt anpassningsbar när man måste!

Vi får mat via Läkare utan gränser. Det blir mycket ris och röror gjorda på konservburkar. När det kommer ett flyg brukar vi frossa i grönsaker. Jag har blivit magsjuk på alla ställen jag har åkt till, men jag får lite skylla mig själv för jag tycker det är roligt att prova lokala saker.

I Tchad exempelvis blev jag ofta bjuden på mat av mina anställda i flyktinglägret – och vi satt i ring och åt med händerna ur samma stora bytta. Kvinnor för sig och män för sig men jag blev alltid först bjuden av männen och sedan av kvinnorna.

Varför åker jag ut på dessa uppdrag? Jo, för att det har varit de mest berikande saker jag har gjort i mitt liv. Visst är känslan av att hjälpa fantastiskt. Enorm.

Men jag är ingen ren Florence Nightingale. Det finns ju många människor här hemma i Sverige som har det svårt och behöver hjälp också. Att jag har sökt mig ut i världen har med min egen äventyrslystnad att göra. Jag får komma till spännande och avlägsna områden och se saker en turist aldrig får se.”