”Som fjällräddare kan du bli utkallad 365 dagar per år. Vardag som högtid. Sommar som vinter. Barmark som snö. Jag har varit ute i de flesta förhållanden; i mörker, dimma, duggregn, snöstorm. Sommartid kanske jag får fem larm, vintertid cirka 15.

Det är väldigt roligt att det har blivit populärt med friluftsliv igen, verkligen kul. Boendet i stugorna här uppe har ökat. Det enda är väl att det har blivit så fruktansvärt med skotertrafik. Det är lite för lätt att skaffa sig en skoter och vräka ut på fjället utan respekt för naturen. Vissa gör det till och med utan karta. De bara durrar omkring – och kommer bort.

Man åker aldrig ut ensam på en fjällräddning, det är för farligt. Att teamet funkar är A och O. Vi är ett himla fint gäng om 15 personer som kompletterar varandra väl; någon kan varenda sten på fjället, någon är duktig på att navigera, jag kan sjukvård etc. Och personkemin måste stämma. Att vara ute på uppdrag är inte som att sitta på ett kontor: Det här är farliga situationer, så man kan inte lägga energi på gruff och tjafs.

Att vara fjällräddare är inte riskfritt. En gång var vi ex. ute och letade efter en man som inte kommit tillbaka från en vandring. Det var mörker, duggregn och så dimmigt att man måste stå och slå med pannlampan för att hitta nästa kryssmarkering efter leden.

Mannen återfanns, men på vägen tillbaka snubblade jag riktigt illa (det är ett sådant stenskravel där uppe på fjället) och slog i mitt knä. Min kollega tyckte att vi skulle sätta oss ner och vila, men jag vet hur snabbt ett knä kan svullna upp, så det var lika bra att gå tillbaka så fort som möjligt.

Men jag är inte med för att utsätta mig själv för fara, utan för att hjälpa människor i nöd. Vi brukar säga att de som tjatar mest om att få vara med i fjällpatrullen är ofta de som passar sämst. Det ligger något i det…

Och inte gör jag det för pengarna heller. Hua nej! Det är snarast ideellt arbete. Jag tror att vi får 160 kronor i timmen. Skoter får man stå för själv. Men känslan av att tillsammans med de andra i teamet och få hjälpa på riktigt, att få göra skillnad, den är fantastisk!

Visst behöver man ha kraft och kondition. Till och med när du är ute på skoter behöver du bra fysik. Som när vi skulle letade efter tre skidåkare i mörker och oländig terräng. Det var raviner och bäckar vi behövde ta oss över. Vi körde sönder kälken och fick bära, skotta och ha oss. Jag var helt slut när jag kom tillbaka.

Jag har tack och lov aldrig varit med om att någon har dött, inte i mitt jobb i skidbacken heller. Men en gång var jag med om att en man blev begravd av en lavin.

Jag kom först fram och var med och grävde fram honom. Det var extremt jobbigt: ’Faan, tänk om han är död nu’. Han klarade sig, men det handlade om sekunder. Jag har bilder på näthinnan från den händelsen som nog aldrig suddas ut…

Vi samlas alltid efter en utryckning för att snacka. Det är viktigt. Annars är risken stor att man går hem och ältar för sig själv och ångrar saker man gjorde eller inte gjorde. Man ska akta sig noga för den typen av självklander. Man måste kunna släppa.”