Den 15 augusti 2007, när lille Linus bara var sju veckor, fick Helena Didehvar beskedet att hon hade cancer. Det hon från början trodde var mjölkstockning i högra bröstet visade sig vara cancer som dessutom spridits till lymfkörteln.

Hon fick fyra dagar på sig att avvänja Linus från amningen och två veckor senare opererades hon.

Sedan tog cellgiftsbehandligen vid, en tuff tid när ständigt nya frågor om allt möjligt dök upp.

Helena Didehvar jobbar på Postens kommunikationsavdelning. Hon är van att skriva och kommunicera, och hon hade behov att sätta ord på sina känslor.

I oktober 2007, strax efter operationen, började hon blogga, och för tiden dessförinnan rekapitulerade hon helt kort för att bloggen skulle bli fullständig från den dag hon kände knölen i bröstet.

Bloggen var också ett sätt att hålla kollegorna informerade. Helena

Didehvars man jobbar också på Posten, på Stab Personal, alla känner alla på Postens huvudkontor, och många visste att hon blivit sjuk.

– Det visade sig att andra cancerdrabbade hittade min blogg och fann ett stöd.

Idén att göra något mer än att blogga växte fram allteftersom hon hade svårt att hitta svar på alla frågor som snurrade i huvudet.

– Jag satt ofta på nätterna och goog-lade, sökte efter information som kunde hjälpa mig tolka min nya värld. Mest fann jag medicinsk information samt ett antal mer eller mindre bra samtalsforum som till viss del var svåra att ta sig igenom.

– Ofta sökte jag efter någonting specifikt, som ”när trillar håret av?” eller ”vilken typ av ögonbrynspenna behöver jag när jag tappar mina ögonfransar?” och denna information var svår att hitta i det virrvarr av diskussioner som fanns på forumen.

Helena Didehvar insåg mer och mer att hon själv fick skapa det hon letade efter, och det utmynnade i webbmagasinet Clife.se, uttalas c-life, där c:et står för cancer.

– Jag hade behövt någon som kunde göra den här nya världen lite mer begriplig och lite mindre skrämmande och hjälpa mig hantera vardagen. Jag hade ett behov att vända min livskris till något positivt, också mycket för barnens skull. De ser att jag mår bra av att jobba med webbtidningen.

Nu kan hon kalla sig för entreprenör, hon driver ett företag och hon hoppas få in annonsintäkter. Den största utmaningen är ekonomin, sajten drivs i dag helt med privata medel och den fortsatta utvecklingen är beroende av någon form av finansiellt stöd.

– Blir det överskott ska det gå direkt till cancerdrabbade, att användas under sjukdom och rehabilitering eller att köpa hushållsnära tjänster som man så väl behöver under sjukdomstiden.

Clife.se är fortfarande under utveckling, och det finns tankar på att översätta webbmagasinet till fler språk för att bättre nå ut till dem med annat modersmål än svenska.

Målgruppen för webbtidningen är i första hand kvinnor, men långsiktigt hoppas Helena Didehvar att också män hittar dit.

– Min vision med Clife.se var att vi cancerdrabbade kvinnor ska hjälpa och stötta varandra. Kanske kan också Clife.se fungera som en aktör i samhällsdebatten, och som ett stöd för anhöriga.

Maken Manne har varit hennes stora stöd hela tiden. Han var pappaledig en stor del av 2008 för att ta hand om barnen eftersom hon inte orkade. I  dag hjälper han också till med webbmagasinet, med marknadsföring med mera vid sidan om sitt ordinarie arbete.

Helena Didehvar vill förmedla bilden till andra drabbade att ”det inte var så hemskt som jag trodde.” Visst mådde hon dåligt vissa dagar under cellgiftsbehandlingen, men inte varje dag, många dagar fungerade hon ganska mycket som vanligt, kunde gå på föräldramöten och handla i Täby centrum med barnen. Hon kunde fortsätta vara mamma till döttrarna Ellen och Malin, 12 respektive 10 år, Tim, 4 år och nu 1,5-årige Linus.

I dag har vardagen återvänt för Helena och hennes familj, även om det tar fem år att bli friskförklarad.