Nu diskuteras i olika media uttalanden från Sandviks koncernchef om att det inte finns några kvinnor som passar in och håller måttet, åtminstone hittar inte han några. Det är dags igen alltså att förfasas och reagera över att en vit medelålders silverrygg slår fast att han är sexist. Men han är inte ensam. Den här typen av resonemang dyker upp med jämna mellanrum gång på gång.

Men tänk om Sandvikschefen har rätt? Tänk om det inte finns några kvinnor som håller måttet?

Han har ju uppenbarligen letat, eller ljuger han om det? Finns det onda män därute som tar bort kompetenta kvinnor av ren ondska?

Enligt Nyamko Sabuni, DN 2009-10-07, så finns det kvinnor som håller måttet, ”det har staten visat genom rekryteringar till statliga ledningar”. Men då blandar hon ihop äpplen med päron. Att arbeta i en statlig ledning eller att arbeta i ledningen för Sandvik går ju inte att jämföra på samma dag. Det statliga bolaget har en mycket kapitalstark ägare i ryggen och har ofta monopolställning, men Sandvik ska ju överleva på en konkurrensutsatt marknad. Inte riktig samma typ av arbeten.

Tänk om män är bättre på att ”slåss för överlevnad”. Inte på grund av gener eller medfödda unika egenskaper, utan på grund av uppfostran i hemmet, skolan och samhällets nit och slit att fostra riktiga karlar som vill slåss och vara bäst.

Enligt Womens Business Resarch Institute, (Wombri) 2009, så minskar antalet kvinnor som vill bli chefer på svenska storföretag ser Wombri från 39% år 2004 till 32% år 2009.

Jag vet inte vad det är för konstigt med det. Att de minskar alltså. Fler uttalande av den sorten Sandviks vd gör och det står klart för fler unga kvinnor att de kommer att fastna på mellannivå.

Som jag ser det så finns det många anledningar till att antalet kvinnor på chefspositioner minskar:

1. Kvinnor kommer mycket sällan högre upp än mellanchefsnivå

2. Lönerna är lägre för kvinnor som blir chefer än för män

3. Kvinnor behåller ansvaret för hem och barn oavsett hur många städare och barnskötare man anställer

4. De stora företagen gör egentligen ingenting

5. Det finns inga kvinnor som träder fram som förebilder och tar strid

6. Vi fokuserar på antalet kvinnor i styrelser och glömmer bort ledningsgrupperna där de operativa besluten tas

7. Den s.k. äkta mannen, om han finns, säger nej

8. Rekryteringsbolagen har inte de rätta kontaktnäten

Vi kan lagstifta hur mycket som helst utan att det blir fler kvinnor som söker sig till chefskarriären. Och vi kan skriva hur många karriärhandböcker som helst utan att någonting kommer att hända. Problemet ligger i attityder, gamla värderingar och unkna fördomar, hos både kvinnor och män.

Att göra chefskarriär är ett val man gör, det är inte ett tvång. Det är roligt, men det kostar på och man får göra avkall på en hel del som man kanske hade tänkt sig.

Och den dag män anser att barn är viktiga kommer detta att lösa sig, men till dess får kvinnorna kämpa på och se vad som går att påverka och förändra utifrån det rådande läget.

Låt min sluta med några citat från unga kvinnor som jag intervjuat, 2008:

"Om du är blond, motarbeta första intrycket genom att snabbt visa att du är kompetent och försök ge en maskulin framtoning."

"Det är en fördel att vara kvinna när man träffar en man på intervju, män är enkelspåriga; lirka, skämta med gubbarna på deras nivå för att få en dialog."

"Prata inte för mycket om samarbete och känslor, det ger ett för mjukt intryck."

"Du kan upplevas som bjäbbig om du säger ifrån, men i gengäld har du igen detta om du får jobbet, du har visat att du har en egen vilja."

"Det är helt ok att spela på sexfaktorn när man intervjuas av män."

"Det är vanligt att man blir osynlig som ung kvinna."

"Viktigt att prata snabbt, för man får inte så mycket tid."

Ovanstående citat ger en bild av oss män som inte är smickrande. Kvinnorna jag intervjuat är i åldern 27 – 34, alla bor och arbetar i Stockholm. Vad säger citaten om deras mansbild i världens mest jämställda land? Vad säger det om deras önskan att vilja bli chefer? Vad säger det om Sandviks VD?