– Felet som många kvinnor gör är att tro att när man väl har jobbet är det klart. Nu ska man inte behöva kämpa mer för jämställdhet. Men som kvinna måste du inse att det aldrig är över, säger hon.
Det är många som söker stöd hos Madeleine Albright dessa dagar. Inte bara väninnan Hillary Clinton, som har kommit hem efter sin första utlandsresa till Japan, Nordkorea och Kina, utan miljontals hårt arbetande amerikanska kvinnor som har Madeleine Albright som ikon. Det finns skäl att be om råd. Decennier efter starten av den andra vågens kvinnorörelse på 60-talet sitter det fortfarande nyutexaminerade kvinnliga högskolestudenter och säger att bara de jobbar ännu hårdare och hoppar över lunchen ska de nog bli uppmärksammade och belönade.
I ett estradsamtal med Nancy Clark, vd på Womens Media, en affärssajt för kvinnor, om varför så många unga välutbildade amerikanska kvinnor ännu tycks tro att ett traditionellt beteende ska ge ett nytt resultat, svarar Madeleine Albright:
– Om kvinnor fortsätter att hålla huvudet nere i stället för att lyfta det och säga sin mening så kommer de aldrig att uppmärksammas.
Första dam
Madeleine Albright var USA:s första kvinnliga utrikesminister, men statusen som förebild har hon fått för att hon i sina memoarer ”Madame Secretary” har berättat så personligt om sitt kvinnoliv, så osentimentalt och frankt erkänt de speciella villkor som hon har levt med. Och i stället för att duka under för dem har hon sett till att använda sig av dem. Madeleine Albright har tack vare, snarare än trots, att hon började sin formella professionella karriär sent i livet (vid 39 års ålder (!) efter att ha varit i första hand mamma och fru) utvecklat ett dubbelseende som har hjälpt henne i karriären.
– Ibland är det en fördel att vara en kvinna i business. Kvinnor är suveräna multisysslare, och kvinnors relationsbaserade ledarskapsförmågor börjar uppskattas mer och mer i företagen. När mina döttrar hade småbarn utvecklade de den talangen till perfektion och kunde uppskatta hur jag också hade använt mig av den i mitt liv. Multi-sysslande är nödvändigt för att ta hand om barn och nu är det väldigt viktigt när det gäller att bedriva affärer, säger Madeleine Albright i samtalet med Nancy Clark.
Grå eminens
Nu har alltså hennes nära vän sedan Bill Clinton-administrationen, Hillary Clinton, tagit över hennes gamla jobb som utrikesminister och hon själv fungerar som en självklar seniorrådgivare i kulissen, samtidigt som hon turnerar världen runt och håller föredrag och deltar i seminarier. Hon har också sin grupp ”Madeleines ex” bestående av tolv före detta utrikesministrar (bland andra svenske Jan Eliasson) som träffas några gånger om året och diskuterar globala ödesfrågor.
Hon stödde också Hillary Clintons kampanj under primärvalen, men har sedan backat upp Barack Obama. Hon var också en av hans utrikespolitiska rådgivare under senare delen av valrörelsen. Under ett möte om klimatförändringen i Stockholm i november sade hon att ett snabbt skifte till grön teknologi är helt nödvändigt för hela världssamfundet och att hon har blivit personligen övertygad om det under en resa till Svalbard där hon med egna ögon har sett bevis för uppvärmningens negativa effekter.
– Klimatförändringen är en utmaning för oss alla, inklusive affärssamhället. Det handlar också om säkerhetspolitik eftersom klimatförändringen utan åtgärder kommer att leda till ökade naturkatastrofer, flyktingströmmar och väpnade konflikter om resurser. De bästa företagen har redan lärt sig att de måste förändras. Det gäller att svänga i tid, alternativet är ett ”slow motion Armageddon”, enligt Madeleine Albright.
Lyssnare
Framtiden blir ett test på ledarskap, både när det gäller affärslivet, forskningen och politiken betonade hon, och lyfte, inte oväntat, fram Barack Obama som ett exempel på en sådan ledare. Inte för att han, eller USA, skulle sitta inne med alla svaren, utan för att han söker samarbete och är beredd att lyssna. Lyssna alltså.
Enligt Madeleine Albright kommer Barack Obama att samarbeta, ha en helt annan och mer positiv inställning till att ingå i internationella sammanhang där även andra har en viktig röst. Återigen understryker hon vikten av något som brukar kallas ”kvinnligt”, men som inte är förbehållet individer av kvinnligt biologiskt kön. Det är mer att det inte är tid för att stå som präster i predikstolen eller peka med hela handen. Den typen av ledarstil som hyllades på 1900-talet är enligt henne på utmarsch.
