Det var en vd, med god insyn i börsbolagsstyrelserna, som sa det på en lunch för en tid sedan. Det är såklart lätt att skylla på brudarna på en informell lunch med enbart män från deras sida och ingen kvinna som kunde föra sin talan. Det var ju dessutom ändå inget han skulle bli citerad på.

Annars är det heller inte som journalist svårt att hitta män som kan säga något mindre hoppfullt om hur de jobbar för att få in kvinnor i ledningar och i styrelser.

Ofta genom att använda standard-skylla-ifrån-sig-frasen: vi tittar inte i första hand på kön, utan på kompetens (som att det inte gick att förena).

Eller som Anders Wallin, kommunikationsdirektör på Sandvik, vars koncernledning är tom på kvinnor, uttryckte det:

”Vi kommer inte att rekrytera någon bara för att den är kvinna, utan vem som än hamnar där är det för att hon eller han är bäst lämpad för den uppgiften”.

Ett säkert kort att använda som förklaring är just att lyfta fram att: gubben vi hittade var bäst lämpad för jobbet. Den här gången. Också.

Han kan ju också vara bäst lämpad för att han har närmast band till de som rekryterar. Så ser det ut på den övriga arbetsmarknaden och styrelserna har knappast visat bevis på att vara något undantag.

Han tillade att man på Sandvik anser att det är en riktig princip även om de upptäckt att de ibland ”får lite stryk för det”.

Och just den delen är det ofta vi i media som står för. Men vänder vi oss till fel personer?

Vd:ns uttalande vid lunchen får stöd av en undersökning som SvD Näringsliv skrev om förra veckan. Där framgår att kvinnliga chefer tycker att jämställdhetsfrågan är mindre viktig än de manliga.

Är det så att de kvinnor som kan värva sina kvinnliga bekanta till styrelserna inte vill – i så fall är det inte konstigt att det ser ut som det gör.