Till sist | krönika

Det var en sju–åtta stycken. Eftersom det tog ett tag att kartlägga de amorösa kopplingarna så blev det några veckors paranoia. Tänk om man skulle råka snacka skit om någons sambo i fikarummet.

Det lärde mig att privata och yrkesmässiga relationer inte bör blandas ihop. Blotta misstanken att en chef tar speciell känslomässig hänsyn, eller tvärtom måste bevisa att han eller hon inte gör det, gör det hela olämpligt.

Därför var det skönt att jobba inom mediekoncernen MTG som genomsyrades av Jan Stenbecks filosofi: Om två arbetskamrater nödvändigtvis måste prassla så åker en ut.

Men vem är det som ryker? Den här veckan kom ännu ett exempel på att det nästan alltid är kvinnan. Eftersom Sjätte AP-fondens styrelse godkänt att vd Erling Gustafssons partner Åsa Rödén fick bli chef för att av fondens bolag, så måste hon bort.

Logiskt, eller hur? Tanken att man i stället skulle flytta på Erling Gustafsson, som gett jävssituationen sitt tysta godkännande, verkar inte ha slagit någon.

Just i det här fallet finns kanske skäl att flytta på båda två. Men fallet belyser ändå den instinktiva reflexen att alltid sparka kvinnan när det finns kärlek med i bilden.

Ni minns väl de andra? Lena Torell som tvingades lämna Ericssons styrelse efter att hon och ordförande Michael Treschow blivit kära. Helena Stålnert som hoppade av från försvarsföretaget Saab efter att ha börjat dejta vd Åke Svensson.

Det klassiska exemplet från politikens värld är skolminister Ylva Johansson som lämnade regeringen för att Erik Åsbrink skulle få sitta kvar som finansminister.

Att kvinnan drar det kortaste strået är en avspegling av samhällets könsmässiga strukturer. Det är ofta mannen som är den högre chefen. Det borde i en bättre värld betyda att han också tar det största ansvaret och själv lämnar in sin avskedsansökan.