Styrelseprogrammet för kvinnor, Styrelsekraft, har nu pågått i över två veckor. Kvinnor håller på att utbildas i hur man sitter i en styrelse. Det är ändå ett försök och ett steg i rätt riktning, om än ett myrsteg.

För en liten detalj som stjärnorna bakom projektet missat är att det inte råder brist på utbildning. Kvinnor utbildar sig idag redan i betydligt större utsträckning än män. Ändå anser man att det är just mer utbildning som behövs för att kvinnor ska platsa i en börsbolagsstyrelse.

Få av de mest konservativa styrelserna lär lyfta på ögonbrynet. Bollen ligger nu snarare hos dessa kvinnors mentorer, som kanske kan bli en fot in i styrelserummen.

Näringsminister Maud Olofsson påpekar gladeligen upprepade gånger det stora intresse som fanns för projektet. 1400 kvinnor i hela Sverige sökte de 200 platserna. Det får i alla fall inte mig att ramla baklänges av förvåning. Är det så chockerande att det finns hundratals professionella kvinnor som faktiskt vill in i styrelserna?

Frågan är om det inte vore mer på sin plats att sätta personerna i valberedningarna vid skolbänken. Det är den förtroendevalda arbetsgrupp, vanligtvis de största aktieägarna i bolagen, vars uppgift är att utse en styrelse. De kunde peppras med studier och föreläsningar om vad en jämställd styrelse gör för bolagets tillväxt.

Men huvudorsaken till att Maud Olofsson inte istället kallar in valberedningarna till en kurs är glasklar. De skulle inte infinna sig. Om majoriteten av alla valberedningar inte ens orkar svara på näringsministerns och jämställdhetsministerns brev om vad de gjort för en mer jämställd styrelse – självklart skulle de också nonchalera en utbildning.

Varje gång jag frågar Maud Olofsson vad hon ska göra åt att valberedningarna nonchalerar jämställdhetsfrågan, och inte ens besvara hennes brev, svarar hon att hon ska analysera det. Vi väntar nu med spänning på utfallet av den långa analysen.