– Jag gör business av allt, säger Wonna I de Jong, den polska invandrarkvinnan som redan som 6-åring började sin karriär med att sälja grönsaker på torget i Przasnysz i kommunismens Polen.

Hon har bjudit in E24 Kvinna till sitt hem i Farsta, en vacker och stor gul trävilla som hon köpte åt sig och sin son när hon flyttade till Sverige för snart tio år sedan, då för andra gången. Men snart går flyttlasset. Wonna I de Jong bygger det som hon kallar för sitt drömhem, på Djursholm utanför Stockholm. Det ska också bli hennes sista egna hem, säger hon.

– Det blir mitt trettonde hem sedan jag kom till Sverige första gången och är allt jag någonsin drömt om.

Men hon äger betydligt fler hem än så. Sedan år 2001 har Wonna I de Jong köpt på sig flera fastighetskomplex i Sverige och idag äger hon ungefär 850 lägenheter och 100 kommersiella lokaler. Största innehavet är Brantholmen 1 i Skärholmen, som hon köpte av Akelius för drygt 300 miljoner kronor sommaren 2006.

Sedan är det fastigheter i Malmköping och i Bredäng. Och i Kungens kurva finns hennes stolthet, det enorma glaskomplexet Ellipsen. Det totala taxeringsvärdet för alla fastigheterna är över 350 miljoner kronor, men Wonna I de Jong uppskattar marknadsvärdet till mellan 800 miljoner kronor och 1 miljard kronor.

– I dagens marknad är det dock snarare 800 miljoner kronor, säger hon.

Trots de enorma summorna och det ovanliga i att allt ägs av en kvinnlig entreprenör, med utländskt ursprung dessutom, är det få som känner till Wonna I de Jong.

– Jag äger väldigt ovanligt, allt är privat, inget ligger i bolag, säger Wonna I de Jong och ler, hjärtligt men bestämt.

– Jag styr över pengarna och över investeringarna. Vi skulle kunna utvecklas mycket snabbare om jag lät börsnotera mig eller ta in andra investerare, men det passar inte mitt sätt att arbeta säger hon.

”Mitt sätt att arbeta” har en förklaring, som börjar i att en sexårig flicka på eget bevåg säljer familjens odlade grönsaker på torget i födelsestaden Przasnysz. Hon säljer gräslök och persilja, som är lättast att bära och ger mest betalt per kilo. Det är mitten på 1960-talet och Polen har kommunistiskt styre, men den lilla Wonna Iwona vill tjäna pengar, stick i stäv med kommunismens påbud. Att göra affärer har hon i blodet och i generna, förklarar hon.

Och det fortsätter. Som trettonåring belönas den duktiga eleven Wonna I de Jong med att få åka till Moskva på sitt livs första skolresa utomlands. Hennes vackra kläder från Polen väcker uppmärksamhet i ett Sovjetunionen som saknar utbud av mode och damkläder. Däremot finns guld i landet, något som inte går att få tag på så lätt i Polen.

Det slutar med att Wonna I de Jong säljer nästan allt i resväskan och fyller den med vigselringar, som hon smugglar tillbaka till Przasnysz och säljer. Affärsidén är lönsam och till synes en hängiven kommunist och intresserad av det ledande kommunistandet börjar Wonna att resa till Sovjetunionens olika stater, med resväskorna fullproppade med smink och kläder.

– Det blev tretton resor, tills jag var 17 år. Då beslöt jag mig för att det var sista resan.

Framför henne hägrade nämligen möjligheten att ta sig från Polen. Wonna I de Jong hade sedan barnsben längtat ut i världen och med höga betyg från skolan lyckades hon ta sig till Sverige.

– När jag läste att Sverige hade den högsta levnadsstandarden i världen ville jag dit. Jag hörde inte hemma i Polen. Jag ägde min egen bil, jag gick inte i kyrkan och ville bort från de polska kärringarna som inte tyckte om mig för att jag var min egen, berättar hon.

Men med den drömmen följde många år då Wonna som ung, polsk invandrare fick kämpa hårt. Hon hamnade i Rinkeby, gifte sig och fick en son. Äktenskapet blev dock mycket olyckligt och skilsmässan var snart ett faktum. Samtidigt läste hon in svenska för invandrare och skaffade sig behörighet för universitetet.

– Jag var otroligt fattig, men att vara på botten ger dig ännu större kraft att vilja ta sig upp. Det var under den här tiden som jag bestämde mig för att en dag äga många fastigheter, säger Wonna I de Jong.

Ett starkt minne är hur hon talade om för den svenska studievägledaren att hon ville bli ”businesswoman”. Tillbaka fick hon ett misstroget skratt. Det var inget man läste till, fick hon höra och hur skulle hon, en kvinna och invandrare, klara sig? Med de höga betygen skickades hon istället till Karolinska institutet för att läsa till läkare. Det hann bli tre år innan hon hoppade av medicinstudierna och läste juridik istället.

Sedan blir hon ”businesswoman” i alla fall. Wonna I de Jong börjar göra egna affärer i teknikbranschen och därefter med medicinteknikutrustning. Snart handlar hon med allt från smör till porslin. Hon flyttar till Holland och i spåren av fastighetskraschen på den holländska marknaden köper hon sina första fastigheter.

– Jag kunde då ha levt ett gott liv i lugn och ro, förklarar Wonna I de Jong, men som knapp 32-åring och med entreprenörsskapet i blodet behövde jag göra ”nånting”, säger hon.

2001 är hon tillbaka i Sverige och ger sig in på den svenska fastighetsmarknaden.

– Jag älskar mina fastigheter och engagerar mig i både dem och i mina hyresgäster, säger hon och visar bilder på Brantholmen i Skärholmen.

– Där finns en skola. Och där ska vi bygga en dalastuga för att visa svensk kultur.

– Vi frigör också lokaler som kan bli små affärsverksamheter. Jag vill stimulera de som bor där till eget entreprenörskap. Det kan bli bagerier, frisörer och kosmetologer. Just nu undersöker vi om två kvinnor från Eritrea kan få öppna ett bageri, berättar Wonna I de Jong.

Är det lätt att göra affärer i fastighetsbranschen i Sverige som kvinna, i egenskap av privatperson?

– När jag började var jag helt okänd. Det pågår en hel del maktspel i branschen och det krävdes ibland att jag fick spela ut aktörer mot varandra, säger Wonna I de Jong och är starkt kritisk till inställningen hos flera fastighetsaktörer.

– Jag tror att många skäms över att göra affärer med en kvinna. När jag köpte Brantholmen så lämnade Akelius området på en och samma dag trots att det vanliga är en månad . Dessutom ville de inte skicka ut något pressmeddelande, fast affären var en av de största det året.

Vad tror du krävs för att fler kvinnor ska våga ta steget för att gå så långt som du har gjort?

– Vill man jobba hårt så lyckas man alltid med något. Självförtroendet är något som kvinnor måste jobba på. Vi får inte vara avundsjuka på varandra utan måste bygga vårt självförtroende och våra nätverk och inte vara rädda för att misslyckas.