När arkitekten Ingrid Munro skulle gå i pension 1999 och sluta som chef för African Housing Foundation i Nairobi, Kenya, så sa de 50 tiggarkvinnorna hon arbetat med i ett bostadsprojekt i slummen ifrån:

”Du kan inte överge oss nu. En mamma kan inte gå i pension”.

– Och då gick jag med på att fortsätta jobba med dem, men sade: ”Om ni vill att jag ska göra något för er så får ni göra något för er själva. Ni måste klättra”, säger Ingrid Munro.

Resultatet blev Jamii Bora, som hon tillsammans med tiggarkvinnorna byggt upp sedan dess. Jamil Bora är en medlemsbank som erbjuder mikrolån, försäkringar och företagarkurser till fattiga. Nu bygger de vidare. En hel stad med 15 000 innevånare ska det bli.

Ingrid Munro utmanade kvinnorna att sätta undan pengar, och lovade att hon skulle ordna så att de fick låna 2 shilling för varje shilling de sparade. Även tiggare måste klara att sätta undan lite pengar, var hennes budskap.

Det gick bra, kvinnorna startade egna små verksamheter och klarade av att betala tillbaka sina lån. Förutom mikrolån började Jamii Bora, som organisationen döptes till, även att erbjuda försäkringar – sjukförsäkring, livförsäkring och katastrofförsäkring.

Organisationen växte snabbt och på tio år har Jamii Bora hunnit få mer än 200 000 medlemmar.

Ingrid Munro förklarar att namnet Jamii Bora betyder ungefär ”bra familjer” på swahili, och kommer ifrån att kvinnorna en dag sade till Ingrid Munro : ”Vet du mama Ingrid – du är den enda som förstår att vi också är bra mammor.”

Genom att ge de allra fattigaste i den kenyanska slummen mikrolån – genomsnittslånet är på 750 svenska kronor - har Jamii Bora lånat ut 300 miljoner svenska kronor. Jamii Boras återbetalningsgrad är hög, bara omkring 0,004 procent av lånen skrivs av. Den som blir medlem och har en liten summa pengar sparad får låna dubbelt så mycket. Många personer vid det här lånat pengar i flera omgångar och betalat tillbaka därmed visat sig kreditvärdiga.

– Det första lånet är ofta på omkring 200 svenska kronor och det kan räcka för att få en tjuv att sluta vara tjuv eller att ta en tjej ur prostitution. Vi jobbar med de allra fattigaste och desperata som ingen annan tror att man kan jobba med. Men alla har en talang, och vi får dem att själva se eller upptäcka den, säger Ingrid Munro.

De fattiga är inte hjälplösa, och alla kan klättra. För några går det snabbt, för andra långsamt, är Ingrid Munros motto. Men fattiga har små marginaler och är därmed känsliga för förändringar. Om någon i familjen till exempel blir sjuk rasar de lätt ned i fattigdom igen. Därför erbjuder Jamii Bora försäkringar.

En sjukförsäkring kostar 120 kronor per år för en familj på 5 personer. Den innebär att familjen kan föda barnen på sjukhus och att hiv-positiva eller aidssjuka kan få hjälp.

– Genom att rädda livet på en aidssjuk mamma kan man rädda hennes barn från att bli gatubarn.

Fast det är inte de hivsjuka som kostar mest - de största kostnaderna i sjukförsäkringen går till förlossningsvård.

Ett bakslag kom dock förra året, då våldet efter valet i Kenya drabbade 80 000 av medlemmarna. Dessa medlemmar förlorade allt de hade i oroligheterna, som pågick till stor del i Nairobis slumområden. Som tur var hade många tecknat en katastrofförsäkring, men tyvärr räckte inte Jamii Boras pengar till för att täcka kostnaderna i en så unik situation.

Jamii Bora var på grund av den höga belastningen tvungna att ”tigga” pengar på olika håll i världen för att människor som förlorat allt och som hade rätt till ersättning genom sin försäkring skulle få den hjälp de hade rätt till, berättar Ingrid Munro.

– Vi lyckades få alla tillbaka på fötter, men katastrofförsäkringen räckte inte till, vi var tvungna att tigga pengar runtom i världen.

Men det kanske största projektet är Kaputiei, den stad som Jamii Bora nu bygger utanför Nairobi.

– Folk kan aldrig ta sig ur fattigdomen slutgiltigt om de bor kvar i slummen och det finns inte hus som är tillräckligt billiga. Därför planerar och bygger vi en helt ny stad med plats för företag, skolor, dagis och så vidare. Husen kommer bland att ha vatten och avlopp, säger Ingrid Munro.

Hur mycket tid tar ditt jobb?

– All tid, jag har knappt tid att sova. Det är inget 8 till 5-jobb att ta folk ur fattigdom. Jag åker till jobbet vid halv sju och är sällan hemma före nio på kvällen. Tar med en macka hemifrån, jobbar på lördagar. Söndagarna tillhör mina barnbarn.

En anledning till att hon arbetar så bra kontakt med människor i slummen är att hon och hennes man, som är kanadensare, adopterade en pojke från slummen, vilket har gjort att de lärt känna många fattiga där. Senare hittade de och adopterade hans två bröder. Hon och hennes man har bott 24 år i Kenya och har fem barn, och fyra barnbarn.

Den 68-åriga Ingrid Munro har inga planer på att sluta jobba.

– Så länge jag kan göra nytta och är engagerad i något blir jag inte gammal, och jag ser inte det här jobbet som en uppoffring. Mina vänner i Sverige lever inte bättre liv än jag - tvärtom. Den enda gnistan för dem verkar vara att träffa sina barnbarn, men dem träffar de ju inte så ofta, säger Ingrid Munro.