”Vi ses om ett år, Sven Hagströmer!”

Så skrev jag på den här platsen för ett år sedan. Anledningen var att den frispråkige finansmannen börjat vädra åsikten att det kanske behövs en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i styrelserummen.

– Jag tycker att regeringen skulle hota med att om vi inte uppnått 30 procent om två år och 40 procent om fem år så blir det lagstiftning, sade han i Veckans Affärer.

Efter det uttalandet var det formulär 1A att kolla upp om Hagströmer själv levde som han lärde. Det gjorde han inte. I de tio bolag som ingår i H&Q-sfären fanns bara knappt 20 procent kvinnor. Öresund-ordföranden lovade bättring.

– Det är inget bra. Vi ska sätta igång och hotet gäller ju även de företag där vi är huvudägare, sade Hagströmer då.

Men en ny koll efter årets stämmosäsong visar att procentsiffran fortfarande står och stampar vid det förhatliga 20-procentstrecket. Två nya kvinnor, Anna Qviberg och Catharina Lagerstam, har valts in i Bilias respektive HQ Banks styrelser. Men sam- tidigt tackade Anne-Marie Påhlsson för sig vilket ger ett magert facit på en kvinna plus.

I styrelserna finns alltså bara hälften så många kvinnor som Sven Hagströmer själv vill se där. Detta trots att dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) redan 1999 började skramla med kvoteringshotet som nu kan bli verklighet med Mona Sahlin.

Tro nu inte att jag bara skriver detta för att retas med Sven Hagströmer. Nej, jag tror nämligen att hans misslyckande belyser någonting viktigt. Även de mest engagerade finansgubbar har av flera skäl stora svårigheter att snabbt förbättra andelen kvinnor i styrelserna.

För det första vill inga maktgrupperingar byta ut en stor andel styrelseledamöter mellan åren eftersom det försämrar stabiliteten och retar upp gamla trotjänare. För det andra har de styrande finansherrarna själva väldigt få lämpliga kvinnor i sina nätverk. Därför får de gå till famil- jen. Och i likhet med Mats Qviberg och Fredrik Lundberg ta in sina egna döttrar i styrelserna.