Viktoria Nilsson var lärarvikarie när hon började jobba på Knut Karlssons Snickerifabrik, som en gång startats av hennes farfars far. Men redan innan hon som 25-åring tog plats på kontoret i Botsmark utanför Umeå, hade hon länge varit med om arbeta extra med snickeriets produktion av dörrkarmar. Idag är det fyra år sedan som Victoria Nilsson tog över som vd och och hon brinner för sin uppgifter - och att förmedla den känslan till andra.

Som delaktig i regeringens projekt med ambassadörer för kvinnligt företagande har hon därför hunnit göra 11 föreläsningar under året på föreningar, skolor och universitet och andra sammanhang.

Vad är syftet med din roll som ambassadör?

– Vi ska locka fler kvinnor in i företagandet. Få folk att förstå att det inte är någon skillnad på om det är en man eller kvinna som är företagare. Vi vill bevisa att kvinnor också kan vara det och berättar vår historia hur det gick till för oss.

För Viktoria Nilssons del ligger utmaningen med företaget i att förvalta ett arv sedan tre generationer tillbaka, och utveckla företaget.

– Jag kan ibland avundas dem som får börja från starten, där det är ens egna idéer som ligger till grund. Är man en sann entreprenör, så bubblar det av energi när man ser möjligheter, säger hon entusiastiskt och det går inte ta miste på att hon verkligen menar det.

– Det är det jag vill föra vidare, att jag brinner för det jag gör, därför är jag ute och pratar med folk. Vi offrar arbetstid och pengar men vi brinner för det vi gör och genom att vara ambassadörer vill visa det för andra, säger hon.

Vilka råd brukar du ge?

– Ingen idé är dum. Har man en idé och tanke ska man våga prova den. Ta emot goda råd, det finns många ställen man kan vända sig till, föreningar, nyföretagarcentrum, kommun.

– Och man ska inte vara rädd för att misslyckas. Är man för rädd, då blir man hämmad. Man ska inte se det som en skam att misslyckas. Ibland har man bra idéer och ibland dåliga.

Med stigande arbetslöshet handlar det också om att peppa de som har en dröm och få dem att våga satsa och se möjligheterna, menar Victoria Nilsson.

Är det någon skillnad att prata med vuxna och ungdomar?

– Vuxna är intresserade av att höra mina erfarenheter och ställer frågor som ”vad hände sen?” och ”hur gjorde du då?”. När det gäller ungdomar får man ofta frågan ”hur mycket tjänar man då?”.

Hon berättar om tjej i en åttondeklass som frågade hur länge man måste driva företag innan man kan ta en drink på stranden.

– Då är det viktigt att få de att förstå att det är en tuff tid i början, att man kanske inte kan ta ut någon lön överhuvudtaget i början. Men det finns ungdomar som är genuint intresserade också och som kommer fram efteråt och ställer frågor.