Textilindustrins miljöeffekter är stora. För att producera ett kilo textilier går det åt ett kilo kemikalier, enligt en rapport från SwedWatch och Naturskyddsföreningen

Kläderna vi har på oss får inte innehålla kemikalierester, som kan ge upphov till allergier eller hudproblem. Som kunder är vi väl skyddade. Förhållandena för de anställda i fabrikerna där kläderna sys har också allt mer satts under lupp.

Men i ledet innan, där tygerna färgas och trycks, är miljöproblemen mycket stora. Avloppsvattnet från fabrikerna släpps ut i floderna, ibland helt orenat. Även när det finns reningsverk innehåller slammet som blir kvar hälsovådliga restprodukter.

Hur slammet ska hanteras är ett olöst problem.

–På många ställen som jag har besökt i Indien ligger det i stora högar eller sprids ut på åkermark. Ibland används det för att göra tegelblock, som man bygger hus av. Med tiden läcker kemikalierna ut och kan därmed hamna i grundvattnet, säger Maria Jonstrup.

Hon är tämligen färsk som doktor i bioteknik. I början av september lade hon fram sin avhandling vid Lunds tekniska högskola. Den är resultatet av fyra års jakt på en metod som ger en fullständig rening. Men historien börjar några år tidigare.

–Min handledare, professor Bo Mattiasson, reste runt i södra Indien och såg de stora problemen inom textilindustrin. När han kom tillbaka ville han dra i gång det här projektet och jag nappade på det. Jag har länge vetat att jag vill jobba med vattenrening. Tillgången till rent vatten är en jätteviktig fråga i stora delar av världen, säger Maria Jonstrup.

Under avhandlingsarbetet har hon testat både biologiska och kemiska metoder.

–Jag ville hitta en metod som är kostnadseffektiv och robust, för att kunna fungera under de förhållanden som råder inom textilindustrin. Ett kriterium var också att det skulle leda till en fullständig nedbrytning av färgmolekylerna för att minimera slammet.

Lösningen blev till slut att kombinera biologisk nedbrytning med en kemisk oxidationsprocess. Det biologiska steget där mikroorganismer bryter ner färgerna gör det mesta av jobbet. Men för att reningen ska bli fullständig krävs det också små mängder av järn och väteperioxid i kombination med UV-ljus.

Resultatet av processen blir rent vatten.

–Det mest tidskrävande har varit att sålla mellan metoderna och testa dem i labbet. Vi fick prova oss fram, säger Maria Jonstrup.

En förutsättning för forskarna var att få tillträde till en textilfabrik på plats för provtagning och tester. Av de tillfrågade svenska textilimportörerna var det en som svarade, Indiska.

–Vi har länge arbetat med sociala uppförandekoder hos våra leverantörer, som har lett till stora resultat. Men vi vill också ta vår del av ansvaret för vad som händer i ledet innan. När vi förstod att det kan finnas en lösning som knappast ger något slam alls ville vi självklart stödja den forskningen, säger Renée Andersson, etik- och miljöansvarig på Indiska.

Hon har ägnat mycket tid åt projektet, bland annat med att övertyga Sida om att bidra med delfinansiering.

Hittills har metoden bara provats i laboratorium. Nästa steg är att testa den skarpt i en indisk fabrik och se om UV-ljuset kan ersättas med vanligt solljus. Lyckas det blir processen enkel och billig.

–Det skulle kunna bli verklighet om ett par år. Men det är väldigt mycket en fråga om pengar. Just nu står jag utan finansiering, säger Maria Jonstrup.

Indiska är kvar i projektet.

–Om det här lyckas kan det bli helt revolutionerande. Det är bara tråkigt att så få har fattat det. Nästa steg kostar någon miljon och vi har inte de pengarna själva, möjligen kan vi förverkliga det tillsammans med andra, säger Renée Andersson på Indiska.