Tre butiksfönster vetter mot en trottoar i centrala Uppsala. Bakom ett fönster står en likkista, bakom det andra ligger en bordercollie och i det tredje ser den förbipasserande en grind och i dess bakgrund vacker natur och en väg som skymtar fram.

– Jag vill med fönstret med grinden skapa en fantasifull känsla och också få bort de olustkänslor som kan förknippas med en begravningsbyrå, säger Emilie Tingström.

Jodå, hunden är livs levande. Det bekräftas av en svansviftning. Det händer att förbipasserande som ser Enya i fönstret tror att hon är död för att anknyta till affärsidén.

– Hon är min bästa kundmottagare.

Drygt fem år tillbaka i tiden deltog sjuksköterskan Emilie Tingström som hjälparbetare i det psykiskt tunga i spåren av tsunamikatastrofen i Thailand. Hon trodde först att hon skulle plåstra om människor och byta bandage. Men uppdraget visade sig vara att plåstra om människors ledsna och vilsna själar.

– Det jag märkt i arbetet som sjuksköterska – att det fanns en stor rädsla för döden både bland mina arbetskamrater och bland anhöriga – blev extremt tydligt när jag var där i Thailand. Jag märkte också att jag kunde hjälpa människor i mitt sätt att vara, mitt i allt det fruktansvärda.

Emilie Tingström konstaterar att konfrontationen med människor som mött – och i många fall dött i – tsunamin påverkade henne oerhört mycket.

I arbetet som sjuksköterska hade hon tagit för vana att bearbeta känslor och tankar kring döende patienter med sina arbetskamrater.

Hjälpinsatsen i det asiatiska landet förstärkte hennes insikt om att det behövde göras mer för att sätta döden som en naturlig del på livets karta. Många människor var oförmögna att hantera en död som ryckt ifrån dem nära och kära.

Väl hemma började hon ta tag i sitt eget liv. Hon separerade från sin man. Ett halvår efter tsunamin kom idén plötsligt – en begravningsbyrå. Hennes vuxna barn tyckte det var märkligt att hon, 40 plus, lämnade sjuksköterskeyrket efter över 20 år.

– Visserligen fanns mycket som var bra i jobbet som sjuksköterska på äldreboende och hemsjukvård, men jag hade börjat tröttna på mina chefer och en alltför styrd arbetsmiljö.

Just arbetet hade fått henne att inse att det fanns ett hyschhysch kring döden och att många inte vågade se döden i vitögat.

– I Sverige idag har döden flyttat över till institutioner och är något som vi mitt i livet inte vill ha med att göra. Vi ska vara vackra och lyckliga och leva föralltid.

Begravningsbyrån har devisen en avskeds- och begravningstjänst. Det handlar, som hon uttrycker det, om hela kittet: samtal, pappersexercis, svepningar och att hjälpa människor att ta ett avsked och inte bara vid själva begravningen.

Hon erbjuder anhöriga att vara med när hon lägger en död person i kistan. De flesta kunder brukar vara tveksamma först men när de väl varit med om detta brukar de känna en frid. Hos många infinner sig en lyckokänsla.

–Det här kunde vi förr i tiden, när människor dog hemma. Nu när det är så institutionaliserat känns det läskigt att vara med och ta detta naturliga avsked.

Det har varit tufft i början som egenföretagare. Först förra året började hon ta ut egen lön i bolaget. Hittills har Emilie Tingström som extrahjälp haft några personer på timanställningsbasis.

–Nu är jag i någon slags brytpunkt och behöver nog snart anställa någon mer permanent.

Hon hoppas att hennes sätt att arbeta som entreprenör inom begravningar ska få efterföljare.

– Jag är absolut inte rädd för att någon kopierar min affärsidé. Tänk dig att jag än så länge är den enda i Sverige som har en likkista i skyltfönstret. Vad är det för konstigt med det? Det är ju det som min affärsidé handlar om.