KRÖNIKA | Olle Zachrison, reporter & krönikör

Egentligen skulle just de attributen skicka ut Spykers vd Victor Muller på gatlopp i den svenska opinionen. Nu har han istället blivit hyllad som rockstjärnan ”Victory Victor” i Trollhättan och många ser 50-åringen som en frälsare.

Hur kunde det bli så? På det banala planet är naturligtvis förklaringen att Muller, om än med omtvistade ryssar i ryggen, gett den utdömda nationalklenoden Saab en sista chans.

Men det finns också ett annat drag som går hem. Han har fullbordat resan från smart lagvrängare till entreprenör. I alla fall har han lyckats framställa sig så. En bankman kan ju aldrig bli folkkär, däremot kan den som tar risker, skapar något handfast och dessutom arbetstillfällen vinna respekt.

Samma resa in i värmen har själva begreppet entreprenör gjort. Bara för 15 år sedan fick många svenskar något hånfullt i blicken när amerikaner pratade sig varma om ”entrepreneurship”. Det kändes suspekt, något för enstöriga och giriga excentriker, typ Ian Wachtmeister med läskmaskinen ”Sodastream”.

–När jag tog examen från Handels på 60-talet var företagande sett som skumt, säger en bekant.

Men inför höstens val älskar alla partier entreprenörerna. S vill göra den amerikanska drömmen möjlig i Sverige. Till och med Lars Ohly har utnämnt sig till småföretagarnas bästa vän. Då är vi långt från 1970-talet när ikoner som Hans Werthén, Curt Nicolin och PG Gyllenhammar alla kom från storföretagen.

I och för sig har en sann entreprenör alltid kunnat vinna folkets hjärta. Men då ska man antingen ha börjat med två tomma händer eller, som Ingvar Kamprad, gå runt i samma gamla slitna jacka.

Att svenskarna även kan hylla en entreprenör med Armanikostym är något nytt. Därmed inte sagt att kärleken till just Victor Muller kommer att bestå för evigt.