– Det många försöker vrida runt det här till är att vi i stället ska använda välfärdens pengar som riskkapital, i verksamheter som inte har någon ägare. Och därför, mer blir ett sätt att se skattepengar försvinna, utan att det ens leder till att jobben bli kvar”, förklarade Fredrik Reinfeldt för Ekot som svar på attackerna från den politiska oppositionen och andra kritiker av regeringens ovilja att skjuta till pengar till Saab.

Att regeringen anser att skattebetalarnas pengar inte ska användas för att satsa i riskfyllda bolag med dålig historik och tveksamma framtidsutsikter har framgått med all önskvärd tydlighet den senaste veckan.

Ändå var det bara tre veckor sedan staten öppnade plånboken för att rädda ett annat företag som är rejält på dekis. När krisdrabbade SAS behöver 6 friska miljarder för att överleva slantar svenska staten upp 1,28 miljarder kronor.

I fallet Saab var det enligt Maud Olofsson kombinationen av Saabs usla historik med kroniska förluster, ett osäkert läge i bilbranschen, en alltför optimistisk ledning och avsaknaden av en trovärdig långsiktig ägare som var problemet.

Ändå har hon alltså just pyntat in 1,3 skattemiljarder kronor i SAS. Det är ett företag som:

• Befinner sig i en bransch med stora strukturella problem där det redan pågår en brutal utslagning som bara väntas fortsätta.

• Gjort förlust sex av nio år sedan år 2000, inklusive fjolårets smäll på 6,3 miljarder.

• Det senaste dryga decenniet i praktiken inte tjänat en krona på sin kärnverksamhet, att flyga människor, utan i stället hållit sig flytande genom att sälja diverse andra tillgångar, totalt för 57 miljarder kronor mellan åren 1998 och 2007.

• Står inför jättelika investeringar i nya flygplan, en affär i storleksordningen 20 miljarder kronor, pengar som det är högst oklart var de ska komma ifrån (jämför med nya bilmodeller i Saab).

• Flörtat med potentiella nya ägare (t ex Lufthansa) men där ingen uppenbarligen varit tillräckligt intresserad.

• Har en företagsledning som ännu en gång presenterat en ny plan för hur bolaget ska vända utvecklingen och gå med vinst. Och som kommer med nya argument för varför allt ska bli annorlunda den här gången jämfört med alla tidigare planer som misslyckats.

Och så vidare. Likheterna mellan SAS och Saab är fler än olikheterna.

En stor skillnad mellan Saab och SAS är förstås att i det senare är staten redan ägare och därmed har ett visst ansvar. Det är dock ett ägande som alliansen inte gjort någon hemlighet av bör försvinna på sikt, och är alltså ingen tillräcklig ursäkt för att kasta bra pengar efter dåliga. SAS ägarbild med tre stater och en familjestiftelse är dessutom vare sig optimal eller långsiktigt hållbar.

Man skulle i och för sig kunna tänka sig en rad andra skäl för staten att stötta SAS som har mer med ideologi eller skydd av samhällsviktiga funktioner att göra. Som till exempel att se till att det finns bra flygkommunikationer inom- och till och från Sverige.

Men om detta talade Maud Olofsson ingenting på presskonferensen när hon presenterade statens planer på att satsa mer i SAS.

Det hon däremot återkom till gång på gång var SAS-ledningens affärsplan som staten ”hade granskat mycket noga och tror på” och att det handlat om en ”ren marknadsmässig bedömning”.

Det tycks alltså som om Maud Olofsson resonerat som så att det kan bli en bra affär att satsa pengar på SAS med vd Mats Jansson, men för riskfyllt och inte värt pengarna att gå in i tungt hos Jan-Åke Jansson och Saab-gänget.

Ungefär som en riskkapitalist med andra ord. Signalen är att bara affärsplanen är tillräckligt lockande är staten gärna med och gamblar.

Räkna med att kön av direktörer på jakt efter investerare kommer att ringla sig lång utanför Rosenbad.

Men det verkliga skälet till att regeringen investerar i ett krisbolag, men nobbar ett annat, är troligen politisk. Om Sverige skulle sätta sig på tvären i SAS skulle regeringarna i Danmark och Norge med största sannolikhet flyga i taket, med bråk och dålig stämning mellan wienerbrödstuggorna på Nordiska Rådets möten som följd.

För att slippa det kanske Maud Olofsson tycker att 1,3 miljarder kronor plötsligt framstår som billigt.