Det överraskande stora stödet från privatkunderna, som bland annat resulterade i demonstrationer i Detroit och Trollhättan, kan ha gett de nya ägarna intrycket att det finns ett stort sug efter Saabs bilar och att det egentligen bara handlar om att tillverka bilarna så säljer de sig själva.

Det är i så fall ett ödesdigert misstag, vilket försäljningsstatistiken visar. Lyckas inte Saab att sälja bilarna till de svenska tjänstebilsförarna – vem ska i så fall köpa bilarna?

Tjänstebilsinköparna är inte ett dugg intresserade av begrepp som ”känsla” eller ”sportighet”, i deras värld är det bara driftskostnader, säkerhet och tillförlitlighet som räknas. Under det senaste året har begreppet miljö också börjat påverka valet av leverantör.

Att Saab överhuvudtaget varit ett stort tjänstebilsmärke i Sverige är ett gott betyg, precis som att tjänstebilsköparna nu överger Saab. Tyvärr är de privata bilköparna notoriskt otrogna och inte särskilt riskvilliga.

De första bilarna av en bilmodell man ser ute i trafiken är oftast en tjänstebil. Privatköparna däremot vill se att en ny modell, som Saabs nya 9-5, verkligen håller och väntar därför med att köpa till dess att det visar sig att man slipper stå där med Svarte Petter ifall modellen är en flopp.

Det har sagts förut och det tål att återupprepas: Oavsett vilken ägare som står bakom Saab så handlar det nu i praktiken om att lansera Saab som om det vore ett helt nytt bilmärke.

Idag förknippas märket med ordet kris och det säljer inga bilar, framför allt inte till privatpersoner som ska stoppa in sina egna skattade pengar i ett nybilsköp.

Det hade varit svårt för Saab att komma igen även om tjänstebilsmarknaden varit säkrad. När också den försvinner, ja då blir det ännu svårare och framför allt dyrare att få igång försäljningen och ge nytt liv åt varumärket. Frågan är om Saab Automobiles finansiärer verkligen har det kapital och det tålamod som krävs för att Saab ska hinna upp på fötter innan man försöker hitta ännu en ny ägare.