Vindkraften har fått en renässans efter det tidiga 1980-talets fiaskon. Stigande energipriser, ökad miljömedvetenhet och bättre teknik är viktiga faktorer bakom denna framgång. Men den helt avgörande förklaringen till att vindsnurrorna pryder, eller misspryder, horisonten längs allt fler kuster, höjder och slätter i den industrialiserade världen är det massiva ekonomiska stöd som detta energislag får.

De flesta länder i Europa har genomfört mer omfattande utbyggnad av vindkraften än Sverige. Tyskland, Spanien och Danmark har legat i framkant. EU-länderna svarade vid utgången av 2009 för knappt hälften av världens installerade vindkraftskapacitet på 158 000 megawatt (MW).

Danmark har den högsta andelen vindkraft med knappt 20 procent av den årliga elproduktionen och där har vindkraftsteknik också vuxit fram som en stor och inflytelserik ­industrigren, med turbintillverkaren Vestas i spetsen.

I Sverige är vindkraftpenetrationen väsentligt lägre. Stor tillgång till billig vatten- och kärnkraft gjorde länge investeringar i ny elproduktion olönsam. Stigande elpriser och framför allt införandet av ett nytt kraftfullt bidragssystem 2003, så kallade elcertifikat, har ändrat detta. Från 2005 har den installerade vindkraftskapaciteten ökat 200 procent och uppgick vid utgången av 2009 till 1 560 MW.

Helårsproduktionen för fjol­året var 2,8 MWh, motsvarande 1,8 procent av den svenska elförbrukningen.

De politiska högtidsambitionerna för svensk vindkraft har skruvats upp ännu mer. Rege­ringen har beslutat om en planeringsram för att nå en årlig vindkraftsproduktion på 30 MWh år 2020. Vindkraftssatsningar har blivit en central fråga för de förtroendemässigt tilltufsade centerpartistiska statsråden Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Den politiska oppositionen har inte oväntat övertrumfat regeringen i sina ambitioner.

Grönt ljus för vindkraften och vindkrafts­exploatörerna således? Nej, inte riktigt. Politiska ambitioner och verkligt utfall är sällan samma sak. Den ekonomiska verkligheten är en sak som kan komma emellan.

Vindkraftens största problem är att den behöver kraftiga subventioner för att vara lönsam och betalningsviljan för dessa subventioner kan snabbt urholkas. Den statsfinansiella kris som sveper genom många EU-länder kan göra att dessa åtaganden omprövas. Det gäller exempelvis i Spanien där statens åtaganden för att subventionera förnyelsebar energi uppgår till motsvarande 160 miljarder kronor.

I denna verklighet kan man undra hur bindande EU-direk­tivet om främjandet av förnybara energikällor egentligen är.

I Sverige har vinterns höga elpriser lett till en växande irritation mot aktörerna på energimarknaden och inte minst över alla pålagor som vältras över på hushåll och andra småförbrukare. Acceptansen för ökade ­elpriser till följd av ökade elcertifikatkostnader kan därför snabbt erodera.

Vindkraften har också stora kostnader som den så här långt inte har behövt bära. Det gäller framför allt behovet av reserv­kapacitet som kan sättas in när det inte blåser. För att öka ett lands kapacitet att producera el med vindkraft krävs det normalt att lika mycket reservkraft byggs ut.

I Sverige sägs den befintliga vattenkraften kunna fylla denna funktion, men med de mycket ambitiösa utbyggnadsmålen blir detta allt mindre möjligt.

Full­görandet av utbyggnaderna av vindkraften förutsätter även en mycket kostsam utbyggnad och förstärkning av stam­nätet. En hög andel vindkraft ­ i elproduktionen medför därut­över ytterligare tekniska utmaningar och merkostnader i överföringen.

Så att teckna aktier i vindkraftsbolag som O2 och Arise Wind­power är en spekulation i att de höga subventionsnivåerna kan upprätthållas och/eller att elpriset fortsätter uppåt samt inte minst att produktions- och kostnadskalkylerna verkligen håller. De historiska erfarenheterna för de senare är ­tyvärr inte helt över­tygande.

Detta är således högriskprojekt där det är intressant att notera att till exempel huvud­ägarna i O2, som Proventus och Wallenbergstiftelserna, inte skjuter till några nya pengar i nyemissionen, men förväntar sig en rejäl värde­ökning på sina hittills relativt blygsamma insatser när småsparare och institutioner bjuds in till dans på vindens ängar.

Inte heller de andra huvudägarna, med vd:n Johan Ihrfehlt och vice vd:n Tomas von Otter i spetsen, går in med nya pengar, samtidigt som de har erfaren­heter av att casha hem på högt uppskruvade förväntningar från sin tid på internetäventyret Spray.