Allt kretsar kring Saab. Vi tänker trånande på de nya modellerna som skulle göra Saab lönsamt. Och sedan på den ekonomiska krisen som måttade avgrundsdjupa hugg i bilförsäljningen så att planerna raserades.

Ska då den svenska regeringen rädda Saab?

Absolut inte. De får skylla sig själva, säger vissa.

Ja, självklart, enligt andra.

För trots att Saab och Volvo varit dotterbolag till amerikanska koncerner i tio år utgör de fortfarande nationella symboler. De matar oss med en känsla av att vi faktiskt duger till något.

Ofta körs Saabar utomlands av till synes framgångsrika arkitekter, jurister och intellektuella som vet att uppskatta, som vi tolkar det, finurlig svensk ingenjörskonst.

En trulig svenskhet lika förknippad med rallyföraren Erik Carlsson ”På Taket” som Ingemar Stenmark (han körde Saab 900 turbo när det begav sig).

Saab är helt enkelt en bild av Sverige och en faktor, om än liten, som definierat oss som svenskar – på samma sätt som Abba, dalahästen och Ingemar Johansson gjort det.

Och vi är inte ensamma om en sådan känsla. Jag pratade just med en amerikanska – helt ointresserad av bilar – som plötsligt blev seriös mitt i en lättsam konversation och deklarerade att hon skulle ha extremt svårt för att se GM gå i konkurs.

Nu pekar allt på att USA:s president Obama går in med ytter- ligare 30 miljarder dollar till bilindustrin i USA. Svenska rege-ringen tvekar – framförallt för att de inte tror på Saab och inte vill stå som ägare vid en konkurs. Men regeringarna i Tyskland och Frankrike öser pengar över sina bilindustrier. Som vore bilbolagen statliga angelägenheter.

Men det är de ju inte – om man frångår känslorna. Saab och Volvo ingår i globala bolag i en känslokall globaliserad finansvärld. Där Mammon styr. Det krockar brutalt med försöken att bedriva nationell politik – och bilden av Saab som en djupt rotad nationalsymbol.

Tänk om Saab hade tillverkat kylskåp istället. Anonyma, vita.

Tänk så tyst det varit då.