ANALYS | GM:s lappkast

Chansningen består i att världskonjunkturen verkligen har vänt och med den personbilsförsäljningen. Man ska ha i minnet att GM:s styrelse för mindre än två månader sedan accepterade kanadensiska Magnas bud på Opel.

Vad som egentligen ligger bakom tisdagens beslut lär väl bli uppdagat så småningom, men man kan anta att det inte var enbart affärsmässiga överväganden utan också storpolitisk hänsyn som ville förhindra ryska intressen att få för stort inflytande i europeisk industri. Största ägare i GM är idag USA:s regering som kontrollerar 61 procent av rösterna.

I ett uttalande som USA:s regering ser sig föranlåten att göra påstår en talesperson för det amerikanska finansdepartementet, som förvaltar aktierna, att regeringen inte deltagit i beslutet att stoppa Opelförsäljningen.

Så sent som för en vecka sedan deklarerade emellertid både GM:s vd Fritz Henderson och företagets ansvarige förhandlare i försäljningen, John Smith, att det kvarstod några smärre detaljer i uppgörelsen men att den skulle klubbas av styrelsen den 3 november.

Det är svårt att tro att de båda två skulle ha gjort sådana uttalanden ifall de ens anat att beslutet skulle bli ett annat. Någon har alltså lutat sig på GM:s styrelse och haft makt nog att få sin vilja igenom.

Hade försäljningen av majoriteten i Opel till kanadensiska Magna och dess ryska finansiär Sberbank genomförts enligt planerna skulle GM haft svårt att hålla ställningarna i Europa och på den, åtminstone på sikt, snabbväxande ryska marknaden.

Hos Magna, som har nog av egna finansiella problem, drar man antagligen en suck av lättnad över att slippa ta ansvaret för Opel. Det hade Magna antagligen sluppit ändå eftersom de ekonomiska resurserna i affären fanns i Moskva.

Ett inte helt osannolikt scenario, som många bedömare också målade upp, var att Sberbank successivt skulle öka sitt ägande i Opel för att på sikt bli den som kontrollerade bolaget. Problemet för Magna har hela tiden varit att köpet hängt på tyska statliga och EU-lån.

GM-styrelsens besked innebär sannolikt att den tyska delstatsregeringen i Hessen, där Opel har sitt huvudkontor och sin största fabrik, omedelbart kräver tillbaka 15 miljarder kronor som betalats ut som omställningslån för att Opel överhuvudtaget ska kunna överleva. Till det kommer att lån motsvarande 45 miljarder, som beviljats av förbundsregeringen, sannolikt kommer att stoppas.

Lappkastet i Opelaffären motiveras av att General Motors styrelse har bestämt sig för att GM också i fortsättningen ska vara ett av världens största företag. Går chansningen inte hem riskerar GM att verkligen tvingas till historiens hittills största konkurs, vilket GM var snubblande nära så sent som för fyra månader sedan. Orsaken till svårigheterna var, som alla minns, finanskrisen och en minskande bilförsäljning.

Enligt GM:s egen kommuniké där styrelsen motiverar tvärvändningen sägs det att man ändrat sig på grund av den förbättrade marknaden för GM under de senaste månaderna och betydelsen av Opel/Vauxhall för GM:s globala strategi. Att den ökade försäljningen i USA och i många europeiska länder beror på subsidier i form av skrotningspremier eller utlovade skatterabatter för nya bilar, säger GM:s kommuniké inget om.

Det mest förbryllande i det hela är att GM stödjer sitt beslut på utvecklingen av försäljningen i Europa under endast två månader. Ett beslut om en så stor affär som försäljningen av Opel grundas rimligen på betydligt säkrare underlag än så.

Dessutom är bilindustrins kris inte i första hand en efterfrågekris, det är en kris orsakad av överkapacitet, vilket branschanalytikerna är överens om.

Biltillverkarna har dimensionerat sin produktionsapparat inte efter den aktuella försäljningen utan efter den förväntade försäljningen–eller till och med den försäljning som företagsledningarna utlovat sina styrelser och aktieägare.