Det kom som en chock.

– Jag sov med ljuset tänt i tre månader efteråt och bara väntade på att tjuvarna skulle komma tillbaka. Jag hittade nya spår efter dem långt ­efteråt, berättar kvinnan vi kallar ­Agneta.

Eftersom larmföretaget inte hört av sig verkade allt lugnt. Men inne i huset var det kaos.

En felsignal från larmet ljöd fort­farande, fem dagar efter inbrottet. Men grannarna hade inte märkt ­något. Väktarna som kört ut på larmet hade åkt hem igen, eftersom att inget tydde på inbrott.

– Tjuvarna hade skjutit till fönstret efter sig. Men hade väktarna tittat in hade de sett att allt var upp och nervänt.

Agneta och hennes familj var bortrest. När de kom hem till villan på ­Lidingö var allt lättsålt av värde stulet. Nästan. Tjuvarna hade tagit datorer, teve och smycken, men ratat 200 euro i kontanter. De hade monterat av ramen på en Andy Warholkopia men lämnat den.

Polisen var ganska säker på vilka det var, men kunde inte gripa dem ­eftersom bevis saknades. Tjuvarna hade lagt handdukar på golvet och använt handskar för att inte lämna några spår. Allt gick troligen på några ­minuter. En vecka efteråt fick grannhuset påhälsning efter exakt samma mönster.

– På ett sätt var det skönt att det var professionella tjuvar. Ingenting var förstört och de hade inte lämnat kvar något äckligt. Men arvegodset får jag aldrig tillbaka, säger Agneta.

Nu har hon graderat upp larmet, huset är närmast ett ”Fort Knox”, och gjort grannarna oroliga att de ska bli utsatta i stället.

Enligt larmbranschens egen organisation, Swelarm, är tillväxten för ­bostadslarm hög. Under 2006 ökade försäljningen med 35 procent och det finns potential för att fortsätta växa. Omkring 90 procent av marknaden ligger fortfarande oexploaterad.

– Det har hänt att folk backat in en lastbil i garaget, bott hela helgen i huset och efteråt kört iväg med allt av värde. Grannarna har trott att det varit gäster på besök, berättar Fredrik Sundin, affärsområdeschef på säkerhetsföretaget G4S.

Fyra stora bolag delar på i princip hela marknaden. Hur man ska göra eller vad man ska satsa på, finns det dock ingen enighet om.

Allt beror på vilket bolag man väljer att lyssna till. Fredrik Sundin uppmuntrar den som funderar på att skaffa larm att jämföra företag och lösningar.

G4S har noterat att kanske bara ­någon procent av lägenhetsinnehavarna har larm. Nu erbjuder man ett ”lägenhetspaket” som kostar några hundralappar i månaden.

– Det är särskilt hyresgäster som hör av sig nu, konstaterar Fredrik Sundin. Bostadsrättesföreningarna behöver ofta mer tid på sig.

Försommarsolen gassar över Saltsjö-Boo utanför Stockholm, en villaidyll mellan skärgården och stenöknen i stan. Segelbåtar ligger och väntar på fler lediga ­dagar.

Rebecka flyttade in med sin man i en nybyggd bostadsrätt för en ­månad sedan. Hon vill inte ha sitt namn eller sin bild i tidningen, men hon är inte rädd att bli igenkänd.

– Nu får vi ju larm. Då känns det ­säkert, säger hon.

Lägenheten är i två plan, har villakänsla, men sitter ihop med ytter­ligare en i samma byggnad. Ingången till bostaden är direkt i markplan. Flera stora fönster är också lågt placerade. Intill ligger vanliga villor med höga häckar.

– Vi tyckte det kändes säkrare att ha larm nu när vi bor på marken, ­säger Rebecka. Hon och maken tog själva kontakt med larmföretaget, de har inte blivit värvade.

Nix-registret gör att bolagen i princip slutat med telemarketing.

Tidigare bodde Saltsjö-Booparet ­i Vasastan i centrala Stockholm. Några problem med inbrott har de aldrig haft.

–  Nej, det var mer känslan. Vi tyckte det kändes naturligt nu.

Installatörerna Niko Vardoulis och Jimmie Råsten arbetar säkert och snabbt.

Niko Vardoulis berättar att det är mycket att göra. Många passar på inför semestern och många vill också ha service på tidigare installationer. Ofta är de ute i sista minuten, konstaterar han.

Samtidigt är tjuvarnas verkliga högsäsong kring jul och nyår.

Efter en timmes installation och tio minuters utbildning så är allt klart. Rebecka tycker det verkar enkelt och bra. Larmet talar tydligt om vad som ska göras.

”Entrédörr öppen”, säger rösten i lådan och fortsätter med ”vänligen ange kod”.

– Förhoppningsvis ska vi slippa ­använda larmet, säger hon.

Fortfarande är hela huset inte säkrat. Den inbrottstjuv som hittar ett olarmat fönster kan ta sig in.

En trådlös rörelsedetektor ger en känsla av ­säkerhet.

Sirenen skriker så att man får ont i öronen och samtidigt går en signal till larmcentralen.

– Trådlöst är mycket enklare och billigare att installera, säger Tom Törnberger, produktansvarig på G4S.

Försäkringsbolaget Trygg-Hansa ­säger tvärtom ”det ska vara tråd­buret”. Varje fönster ska säkras och gärna förstärkas med plastlaminatfilm.

–  Kvaliteten på larmanläggningen kan vara helt avgörande. Ett ”skalskydd” är det viktigaste. Ett trådburet larm som sitter på dörrar och fönster kombinerat med en siren och vidare­koppling till larmcentral är det bästa om man dessutom ska ha larm, enligt Håkan Franzén på Trygg-Hansa.

Rörelsedetektorer är enligt honom övervärderade och osäkra. Dessa ska installeras av experter för att göra nytta och kombineras med andra larm.

Förra året gjordes 185 bostadsinbrott per 100 000 invånare i Sverige. Fem län var mer utsatta än så. Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg och Stockholm. Skåne hade nästan dubbelt så många som genomsnittet. I Stockholm sker de flesta bostadsinbrotten i lägenheter i ytterområden.

Det finns en stadig trend när det gäller lägenhetsinbrotten. De ökar. Angreppen mot villorna går upp och ner och utvecklingen är stadig över åren, trots att allt fler villaägare skaffar larm.

– Men på lång sikt är bostads­inbrotten på väg ner. Vi nådde en topp runt 1984, förklarar Leif Petersson, statistiker på Brottsförebyggande ­rådet.

Riktigt varför inbrotten sakta minskar vet man inte. Inte heller varför de sker där de sker, eller när de sker.

Om gärningsmännen vet man ganska lite eftersom få åker fast, bara 3 procent av inbrotten klaras upp.

Att stadsdelarna Spånga, Tensta och Rinkeby ligger i topp i Stockholms län skulle kunna förklaras av att de pengar och tillgångar som finns där i mindre utsträckning förvaras på banken än hos genomsnittet.

Att de sydligaste länen i Sverige är allra värst utsatta är ett faktum, men orsaken vill få säga något bestämt om.

I västerort i Stockholm (som innefattar Spånga, Tensta och Rinkeby) greps under våren en större liga. Här ökade bostadsinbrotten åren 2004-2007 med 50 procent. Lägenhets­inbrotten ökade med 179 procent medan villa- och radhusinbrotten tvärtom minskade med 36 procent.

I februari började en särskild kommission mot bostadsinbrott, den tredje i ordningen, att arbeta. 17 personer har blivit åtalade, de flesta är yrkeskriminella som bor i området.

– Det är grovt kriminella, värde­rånare, som extraknäcker med bostads­inbrott, konstaterar kommissarie Anders Göranzon som är chef för ungdomsrånsektionen vid Väster­ortspolisen.

Bostadsinbrotten i sig skulle inte gett några längre påföljder, straffvärdet är lågt, men de flesta åtalade har också gjort sig skyldiga till andra, grövre brott.

Gemensamt för nästan alla inbrotten den här gången är att det rör sig yrkeskriminella som känner folk i området, vet var det finns tillgångar, eller som köper information.

– Det rör sig ofta om insideinformation. Vi har exempel där föräldrar, barn eller släktingar sålt information om var det finns pengar.

Tjuvarna är ute efter guld, smycken, kontanter, pass och andra värdeföremål. Stöldgodset är oftast redan sålt när det stjäls.

– Det rusar in 4–5 man i lägenheten och tar det som de vet finns och försvinner sedan snabbt från platsen. Det finns en del i förorterna som har ganska mycket pengar hemma, konstaterar Anders Göranzon.

I ingen av de utsatta lägenheterna fanns larm, men i de här områdena skulle larm varken göra till eller från, tror Anders Göranzon.

– Jag tycker inte att larm är det viktigaste. Det bästa för att motverka ­inbrott är grannsamverkan, att bryta anonymiteten.