Cykelhandeln är glatt överraskad över att startskottet redan gått och spår ett bra cykelår.

Att cykla till jobbet är ett mycket bra spartips, beroende på var man bor förstås. Den dagliga motionen gör också att man kan spara in på dyra gymbesök.

Jag tycker fortfarande att det är förvånande att inte fler stockholmare cyklar. Inte minst med tanke på trängselskatt och nya lånecyklar. ”Critical Mass” är ett begrepp inom cykelkulturen som går ut på att ju fler cyklister på gatorna, desto säkrare cykling. Uttrycket kommer från kärnfysiken och lär ha använts första gången i cykelvärlden i en dokumentärfilm från 1992. I den visas hur kinesiska cyklister tvingas stanna när de ska korsa en stor bilväg. Först när tillräckligt många cyklister samlats vid korsningen kan de ta sig över i flock, en så kallad kritisk massa.

Samma år som dokumentärfilmen hade premiär ägde en sällskapscykling med samma namn rum i San Francisco. Det som från början var en grupp på 48 cyklister har sedan dess vuxit och idag samlas tusentals cyklister en gång i månaden för att cykla genom staden. Det är ingen organiserad tur utan enskilda cyklister som tröttnat på trafikförhållandena och sprider budskapet samtidigt som de träffar likasinnade. Det har med tiden blivit en folkrörelse.

San Francisco är liksom Stockholm en stad omgiven av vatten – även om backarna är häftigare än Götgatsbacken och broarna maffigare än Västerbron.

Det är inte ofarligt att cykla, men cykelbanor och så kallade cykelboxar som gör att cyklister kan parkera framför bilar och bussar vid allt fler trafikljus i innerstan, underlättar. Där känns det som att vi kommit längre än San Francisco.

Och ju mer SL höjer taxan, desto mer unnar jag mig att lägga på cykeln. 1999 kostade ett månadskort runt 400 kronor. Sedan den första mars går det på 690 kronor. Fortsätter det i den takten dröjer det inte så länge innan jag rullar till jobbet på en ny racercykel. Och antagligen flera med mig.