”Ni” fungerar här som ett slags formellare artighetsfras som garanterar att den man samtalar med inte blir för personlig. Vill man sedan bli mer vänskaplig blir man ”Du” istället för ”Ni” med varandra.

På Facebook gäller helt andra spelregler. Här existerar i princip ingen skillnad mellan att sträcka ut handen för att hälsa och att bjuda in någon till sitt vardagsrum. Därför kan det kännas lite knepigt om någon som man kanske träffat i fem minuter på en tråkig konferens sträcker ut handen för att hälsa - eller som det heter på Facebook, skickar dig en ”Friends request”. Det är en liten oansenlig pop-up som ställer den tillsynes harmlösa frågan om du vill addera personen till din ”vänlista”.

Ett accepterande innebär att du i samma ögonblick även öppnar dörren till ditt vardagsrum, visar dina fotoalbum och berättar vilka som ingår i ditt nätverk. Du kan visserligen stoppa personen redan i farstun genom att begränsa vad som är synligt för personen. Risken finns dock att personen känner sig bjuden med armbågen.

Dilemmat på Facebook är att det är svårt att vara artig och privat samtidigt. Min strategi har hittills varit att tacka ja till i princip alla jag känner eller har träffat. Men det innebär också att det busiga och privata innehållet i min Facebook har fått stryka på foten, vilket är ganska tråkigt. Du som däremot blir bjuden till min bostad får troligtvis en helt annan access till mitt privatliv.

Än så länge har jag en ensidig relation till Facebook. Jag skrattar åt andras bilder och filmer och jag kikar nyfiket på vilka som är vänner med vilka. Det är än så länge inte mycket givande från min sida, mest tagande. Vi får se hur länge den här relationen håller.

Noterat
Till skillnad från många andra communities håller Facebook inte reda på vilka som tackat nej till att bli vän med dig. Du får heller inget meddelande om du blivit raderad som vän.