Det har gått ett år sedan Eva Hamilton tillträdde som vd för Sveriges Television. Ett år då det hänt mycket i tv-branschen, med fullt ­genomförd digitalisering, stort publikgenombrott för webb-tv och de första större stegen framåt för mobil-tv.

Det som hänt på SVT är framför allt två saker. För det första tycks ett visst lugn ha lagt sig i den annars kroniskt turbulenta organisationen. För det andra har SVT tagit för sig betydligt mer i den mediepolitiska debatten. Hamilton hann inte ens tillträda innan hon röt till om ”angreppet mot public service” från politiskt håll.

Det var i linje med denna mer offensiva taktik som Hamilton tillsammans med vd-kollegan Kerstin Brunnberg på SR i förra veckan gjorde­ ett utspel där de

1. krävde stopp för eventuella sammanslagningsdiskussioner mellan SVT och SR
2. lovade att samarbeta mer för att spara pengar och
3. krävde både en uppräkning av anslagen och en rakare finansieringsmodell än dagens treåriga avtalsmodell.

Hur långt ska ni driva samarbetet med SR? Kan ni tänka er en gemensam webb, till exempel?
– Det utesluter jag inte, det vore väl ett naturligt steg. Men vi är inte där än. Vi får inte glömma att det hos radion finns en väldig rädsla att komma för nära SVT. Att vi pratar om redaktionellt samarbete om barnprogram och musik är redan en liten revolution.

Utspelet följdes av en uppvaktning av både politiker och utredare, för att få dem att se saken på public service-bolagens sätt.

– Det politiska systemet letar alltid efter lösningar som inte ger konflikt. Kan man hjälpa dem med lösningar tar de tacksamt emot det. Samma sak gäller fördelningen av frekvenser efter den analoga nedsläckningen: där har alla tv-bolag nu ställt sig bakom ett förslag på en gemensam lösning.

Om uppvaktningsstrategin på det området fungerar återstår att se. Men på ett par viktiga områden kan den ha gjort det. I dag talas det i politiska kretsar exempelvis inte längre lika högljutt om att avskaffa tv-licensen för en skattefinansiering som i våras. SVT/SR kan vara på väg att vinna striden.

– Det finns i varje fall signaler på det. Tv-licensen må vara knölig och en anomali på många sätt, men det är ingen slump att det är den modell de flesta länder med respekterade public service-bolag fastnat för.

Den viktigaste uppgiften nu är enligt Hamilton att få regeringen att skjuta till mer pengar till public service. I förra veckans utspel hävdade Hamilton och Brunnberg att utan det ”kommer det oberoende public service-­utbudet att på sikt marginaliseras”.

Eva Hamilton konstaterar, helt osentimentalt:
– Vi blöder.

Blodflödet handlar dels om publik, dels om resurser.

– Många politiker lever i gamla ­föreställningar om att SVT är en ­dominerande gigant på tv-området. Vi försöker visa att det snarare är de kommersiella mediehusen som är de verkliga jättarna. Och att vi måste få en möjlighet att hänga med när kostnadsutvecklingen för rättigheter och annat sticker i väg.

Hur mycket svider det att TV4 köpt rätten till Nobelfestligheterna i år, i stället för SVT?
– Det svider, fortfarande. Det är SVT som byggt upp evenemanget och gjort det tv-mässigt och att det då säljs ut, med sponsring av Volvo och Ericsson, känns otacksamt.

Otacksamt eller inte: publiken är rätt osentimental. Andelen tid som svenskarna lägger på någon av SVT:s kanaler har i år halkat ner till nya ­bottennivåer, i synnerhet bland publiken under 45 år.

– Jag är inte bekymrad över att
17-åringarna ratar SVT. Däremot är jag jättebekymrad över småbarns- och skolbarnsföräldrarna. Om de vuxna inte tycker att vi är tillräckligt ­intressanta har vi ett stort problem.

Hur många tittare kan SVT tappa utan att förlora sin legitimitet som allmänfinansierad tv?
– Vi måste inte vara störst. Vi är medvetna om att fraktionaliseringen av tv-tittandet lär fortsätta, så att vår andel faller ytterligare. Men det viktiga är inte om vi faller till 30 eller rentav 20 procent, utan att vi kan försvara positionen som en av de mest betydande aktörerna. Och att vi är viktigast när det gäller att sätta agendan: att vi leder och initierar samhällsdebatten, samtidigt som vi har ett väldigt brett anslag.

Receptet framöver för att lyckas stavas ökad koncentration.
– Det finns en gräns för hur mycket vi kan smeta ut våra resurser. Nu handlar det snarare om att koncentrera dem på det som är våra huvuduppgifter. Strategin med de nya nischkanalerna kostade väldigt mycket.

Ett resultat av detta är den nya utbudsstrategi som spikats i dagarna. Nu är det ettan, tvåan och Barnkanalen som ska få alla nya programresurser, medan SVT24 och Kunskapskanalen blir mer repristyngda. För tittarna kommer den nya strategin att märkas först i höst.

– Då stuvar vi om rätt rejält i kanalerna. Inte minst ska tvåan, som varit en väldigt luddig kanal, få en tydligare­ profil med mycket kultur och kunskap. Vi satsar också, från februari, mer på lokal-tv med sändningar på sju nya orter, bland annat Uppsala.

Till det kommer webben. Medan alla andra verksamheter har ett årligt sparbeting på 2 procent tillförs nätet ytterligare 25 miljoner. Webbudgeten för 2008 är därmed 30 procent större än 2006 och innehåller bland annat satsning på särskilda webb tv-kanaler för nyheter, barn-tv och ungdoms-tv.

– I dag finns det en utbredd insikt inom SVT att vi inte är ett tv-bolag, utan ett innehållsbolag. Var folk tittar på oss är strunt samma, bara de får del av det vi erbjuder.

Utöver webbsatsningen och den nya kanalprofilen är det lokal-tv som blir SVT:s största satsning 2008.

Var görs den bästa public servicetv:n utanför Sveriges Television?
– Det finns ingen. Det finns självklart bra program i andra kanaler. Jag gillar till exempel Adaktusson, stenmycket. Men det är bara vi som har hela public service-utbudet och det kommersiella oberoendet. Det är dags att lyfta fram och påminna om det nu.