ANALYS | Martin Jönsson, medie­analytiker och chef för SvD Näringsliv

I en debatt som jag höll vid tv­seminariet Kristallen för två år sedan frågade jag några av de ledande makthavarna i tv- och mobilbranschen när mobil-tv skulle få sitt stora genombrott i Sverige. En motiverad fråga, ­eftersom bäst-före-datumet på det prognosticerade genom­brottet redan då hunnit gå ut många gånger. Ett unisont svar från panelen löd: sommaren 2007.

Men den sommaren kom och gick utan att tv-tittande i telefonen blev var mans mediekanal och nu har en sommar till gjort det, trots fotbolls-EM och OS som dragplåster. ­Därmed är det dags att en gång för alla tona ner de överdrivet positiva prognoserna om hur snabbt mobilen kommer att förvandlas till en ­traditionell nyhetskanal och – framför allt – de hisnande kalkylerna om vilka intäkter detta kan leda till för mobil- och tv-företagen.

En undersökning från SOM-institutet i Göteborg i våras visade att endast 7 procent av svenskarna använder mobilen för att läsa nyheter ”någon gång i månaden”. Och då är det ändå betydligt lättare att ta sig in på en nyhetstjänst än att få in direktsänd tv i mobilen.

I USA har Blackberry-kulturen och Iphone-boomen fått betydligt fler mobilanvändare att ­använda tjänster av det här ­slaget. New York Times har på bara ett halvår ökat antalet sidvisningar på sin mobila tjänst från 10 till 19 miljoner i månaden. En imponerande tillväxt, men fortfarande en rätt liten publik: aftonbladet.se har nästan fyra gånger så många sidvisningar på sin webb på bara en vecka.

Och då är ändå NY Times­mobiltjänsten gratis. För att mobiloperatörernas glädjekalkyler ska bli sanna krävs det inte bara en betydligt större publik utan dessutom en stark betalningsvilja. Där är vi inte på många år.