TILL SIST | Hanna Dunér, reporter & krönikör

Givetvis finns det risker med att som politiker synas i kommersiellt syfte i tv, den medie-kanal som har störst genomslagskraft och störst påverkan på konsumenter och väljare. Men de risker som följer genom att inte vara med på tåget, är med all sannolikhet större.

Att bjuda partikonkurrenter på möjligheten att både bestämma vilka frågor man vill lyfta fram, och på vilket sätt dessa ska presenteras skulle bara drabba det egna partiet. Därför lär det inte att dröja länge innan Centern, Socialdemokraterna och Miljö-partiet går samma väg som KD, M och FP som har meddelat sin avsikt att göra tv-reklam inför det kommande EU-valet.

Argumenten att avstå från politisk tv-reklam är flera. Ett av dem är att de reklamtrötta svenskarna inte är mottagliga för att se partiledarnas malande nunor i tv-rutan.

Reklamtröttheten breder ut sig i Sverige och visst kan man fråga sig om tv-reklam inte kan skapa negativa associationer till partiet.

Johan Örjes på Centerpressens nyhetsbyrå frågar sig om tajmingen verkligen är rätt att lansera politisk tv-reklam. Och om det inte fungerar lika bra eller ännu bättre att lägga upp sina reklamfilmer på Youtube och dylikt för att lyfta fram sina hjärtefrågor och skapa debatt?

”Den mest effektiva politiska tv-reklamen är den som ger upphov till debatt och refereras andra medier. Den effekten går i dag [...] lika bra att uppnå genom att lägga upp ett inslag på Youtube”, skriver han.

Så må vara, men det finns ännu många väljare som inte har tillgång till nätet och Youtube.

Ett annat argument emot som myntades när MP försökte få alla partier att enas om att inte göra tv-reklam, är att det kan frammana en politisk kultur av smutskastning och ”negative campaigning”, det vill säga att politikerna pratar om de konkurrerande partiernas svagheter snarare än om sina egna styrkor.

Här måste svenskarna våga lita på sin egen politiska kultur, och på att väljarna ser igenom sådan form av smutskastning, skriver Sydsvenskan. Och liksom för kommer-siella företag, slår smädande av konkurrenten ofta tillbaka på den som genomför det.

Det är svårt att se en Fredrik Reinfeldt eller Göran Hägglund stå och kasta smuts på Mona Sahlin i en reklamfilm, är inte svenska politiker för renhåriga för det?

Det tror inte professor Erik Åsgard som i tisdagens SvD Kultur skrev att ”Svenska partier kommer lika lite som de amerikanska att spendera dyra reklampengar i syfte att gulla med väljarna”.

De stora partierna med mer resurser, mer tv-tid och bättre reklamkonsulter gynnas av tv-reklamen är ett annat förekommande argument emot politiskt tv-reklam. Så må vara, men precis som för kommersiella aktörer gäller det för de små spelarna att investera smartare och mer kreativt.

På ett mer individuellt plan innebär det risker med reklamfilm. Ljud och rörlig bild har en helt annan genomslagskraft än val-affischer med korta koncisa budskap. Om partiledarna själva ska medverka får de se upp, alla gör sig inte i rutan.

En osäkerhet finns också i att välja representanter eller ansikten utåt som skapar fel associationer till partiets varumärke.

Men bortsett från de många risker det innebär för partierna att satsa på reklam i TV4 är det egentligen inte konstigare än att de gör bioreklam. Och tv-reklam fungerar om den är bra, gärna rolig och relevant, och inte stör tittaren. Det är en möjlighet för partierna att öka intresset för sin politik, lyfta fram sina viktigaste frågor i en miljö de själva kan styra över.

Detta är nog väl värt alla risker.