När regeringen i morgon formellt rullar igång beslutsprocessen om ett nytt presstödssystem är det ett relativt lätt beslut att ta (utom möjligen för Maud Olofsson och övriga centerpartister, som riskerar en hård svekdebatt från sina skånska medlemmar). Det lär dock bli betydligt svårare att övertyga opinionen om att frågan hanterats på rätt sätt.

Hittills har regeringen försökt odla bilden av att de egentligen vill ha kvar presstödet som det är, men att EU-kommissionen tvingar dem att riva upp det. Det köper dock ingen längre: det krävs bara ett par samtal med Bryssel för att få klart för sig att EU inte har några sådana detaljkrav som regeringen antytt, utan att EU snarare används som en yxa för att undvika kritik på hemmaplan.

Det förslag som regeringen nu vill driva igenom är en drastisk förändring av stödnivåerna – långt mer än presstödsutredningen och de flesta reservationerna till den ville göra för två år sedan. Men om det nu ska göras en så stor ändring är det onekligen förvånande att det inte görs en mer genomgripande översyn, där man kunnat återgå till den ursprungliga tanken med systemet: att skapa förutsättningar för mer mångfald.

Presstödet har, som många andra stödsystem, vuxit sig alltmer otympligt och ologiskt. När politikerna nu tar sig an den borde de göra ett mer grundligt jobb och försöka skapa ett system som förhåller sig till nutidens medielandskap, med exempelvis möjlighet till stöd för webbsatsningar, istället för att bara försöka karva till något lite mindre snedvridet av dagens system.