En vårdag för sex år sedan. Det ringer på Billy Johanssons mobiltelefon. ABB Generators förre vd har just gått över till egen verksamhet, trappat ner och står nu på en larmig gata i Bukarest.

Han fick frågan om han ville gå in i styrelsen för ett nystartart vågkraftbolag.

–Aldrig i livet, sa han lugnt.

Han visste vad han pratade om. På Asea tillhörde han i mitten av 1980-talet en kärnkrets som utvecklade ett svenskt konsensus att vågkraft inte var värt att satsa på. För små vågor och dålig teknik, hette det.

–En vecka senare satt jag i styrelsen för Seabased, säger Billy Johansson och ler och kisar.

Nu är det december 2007. Solen glimmar till vid horisonten i de nya lokalerna i Uppsala Science Park och han har varit vd i bolaget sedan 2005.

–Det var Mats som ringde.

Mats heter Leijon i efternamn, är professor i elteknik vid Uppsala univer­sitet och på 1990-talet forskningschef på ABB, då mannen bakom ABB:s högspänningsgenerator ­Power­former och kollega med Billy Johansson. Mats Leijon hade kommit på en helt ny teknik för vågkraft.

Det var den som var intressant.

All känslig utrustning placeras på havs­botten – kvar vid vattenytan guppar bara en boj som via en vajer får en ­så kallad translator med magneter att röra sig upp och ner nere på botten. Det finurliga är att den alstrar elektrisk energi redan vid små och långsamma vågrörelser. Bojarna sprids ut med 20 meters mellanrum och elen leds till ett ställverk.

Det kommer igång ett bildspel på väggen. Gula bojar i havsvatten ­vimlar förbi, liksom argument om att vågkraft är mycket effektivare än vindkraft.

–Vi vill skapa kluster ute till havs med en effekt på 150 megawatt el, ­säger Billy Johansson.

Det innebär el till cirka 30000 eluppvärmda villor – men också att 10000 gula ­bojar guppar omkring i stora områden till havs.

I oktober åkte Seabased på sin förs­ta stora smäll. De hade ansökt om tillstånd att sätta upp 1500 bojar i områden på västkusten, ett viktigt steg i en förstudie där Vattenfall står för 7 miljoner kronor av finansieringen och Energimyndigheten för 4 miljoner.

Då fick de blankt nej av Försvarsmakten, som övar i området. Nu är Seabased tills vidare hänvisat till ett litet testområde på västkusten som Uppsala universitet förfogar över, men snart även ett testområde i ­Orkely i Skottland.

–Jag tror att vi ska komma överens med Försvarsmakten. Det är många viljor som ska sammanfogas ute till havs, säger Billy Johansson.

Han säger att de inte har någon brådska och att det tar enormt mycket tid att utveckla tekniken.

Affärsidén är att sälja och bygga stora anläggningar till kraftbolag ­eller lokala energibolag. Han påminner om att det i hela Europa finns ­potential på 2000 terawattimmar – i Sverige förbrukas 150 ­terawattimmar el per år.

Steg ett är att starta upp en fabrik på västkusten där anläggningar till närområdet och till Norge ska byggas.

–Bara i Norge finns 500 terawatttimmar per år i outnyttjad vågenergi, säger Billy Johansson.

Sedan står Storbritannien på tur. Men än så länge finns inga stora ­finansiärer. Uppfinnaren äger fort­farande huvuddelen av bolaget.

Det stora hörnrummet på Uppsala universitet är stökigt och Mats Leijon, som äger 40 procent av bolaget och är styrelseordförande, har trasslat ihop sina ben ­under en ­designfåtölj.

–Många bedömer miljöteknikbolag på grundval av hur mycket pengar de har fått från investerare. Det är fel. Det är bättre om bolagen har kunder.

Men det kostar ju pengar att utveckla produkter?

–Det är ofta fel pengar som kommer in, många investerare har för kort horisont, säger han.

Runt 2009 räknar de med att vara igång med sin första fabriksanläggning, som beräknas kosta runt en halv miljard kronor – och då är det också dags att skaffa finansiering.

–Vi tror på direkta kundorder, joint venture och lånefinansiering i hög grad snarare än kortsiktigt riskkapital.

När tjänar ni pengar?

–Låt mig säga så här. Om 20 år ­tjänar vi stora pengar, säger Mats Leijon.

Med tiden kan det också vara aktuellt att börsintroducera det bolag där alla patent ligger.

–Vill ni ha något från Max? frågar han plötsligt. Han inser nämligen att han ska hålla lektion om bara 20 ­minuter.

En minut senare hastar vi genom ­universitetskorridoren i tätt följe ­bakom Cecilia Boström som både ­jobbar på Seabased och doktorerar under Mats Leijon. Hon ska visa Ångströmlaboratoriet, där forskningen konkretiseras, medan Mats Leijon handlar snabblunch.

Takhöjden är generös. Det behövs, för här står sju meter höga vågkraftsaggregat som snart ska stå på havsbotten. De ser ut som rymdraketer redo att lyfta.

I ett hörn ligger ett rep hoprullat som en sovande orm och om ett par veckor ska allt transporteras till ­västkusten. Då ska de bevisa om de fungerar i skarp miljö.

Efter rundvisningen blir det lunch hos professor Leijon, som påpekar att Seabased betalar för att få vara i universitetets laboratorium.

Kommer ni att lyckas?

–Det tror jag, men det är inte ­säkert. Jag tror att jag har rätt i sak som vetenskapsman när det gäller tekniken, men det finns många hinder i vägen, tillståndsgivning till exempel.

Vi lämnar Seabaseds ordförande och grundare. I hörnet står en förstärkare och dubbla högtalare av märket Marshall. Professor Leijon spelar elgitarr på kontoret om kvällarna, när ingen hör.

–Bara hårdrock, favoritbandet är Deep Purple, säger han och ­riktigt ­lyser.