Elshad Nassirov, vice chef för det statliga olje- och gasbolaget Socar, lutar sig över en karta med ett förvirrande mönster av röda, gröna och svarta linjer som breder ut sig över kontinenten.

–Här, säger han och pekar på en streckad linje. Här har Europa chansen att bygga en ny försörjningslinje.

Nabucco står det ovanför linjen som sträcker sig från Turkiets östgräns och passerar Bulgarien, Rumänien och Ungern för att sluta i Österrike. Det är en gasledning som med 3300 kilometer blir världens näst längsta efter den ryska Druzhba som över 4000 kilometer lång pumpar olja från Ryssland till Tyskland.

Än så länge finns projektet bara på papperet, trots ett kooperationsavtal från 2002 och ett joint venture 2005 mellan de inblandade energibolagen: österrikiska OMV, ungerska MOL, rumänska Transgaz, bulgariska Bulgargaz och turkiska Botas. Sedan dess har även tyska RWE anslutit sig till konsortiet.

För EU som importerar nästan 60 procent av sitt gasbehov handlar det om skapa alternativ till Ryssland genom att koppla Europa till några av världens största gasreserver i Azerbajdzjan och Turkmenistan, på sikt kanske också till Iran.

Nabucco ska till en början leverera gas från Azerbajdzjans väldiga gasfält Shah Deniz som drivs av BP med en andel på 25,5 procent, Statoil med 25,5 procent samt bland annat Socar och Lukoil.

–Det är upp till Europa att bestämma sig. Vi kan i alla fall lova en sak: energi som varken är rysk, arabisk eller Opec, säger Elshad Nasirov från statliga Socar.

Nasirov residerar i ett ståtligt jugendpalats som andas oljebaronernas rikedom. Det var här i Baku som oljerevolutionen startade i mitten på 1800-talet, tio år före den amerikanska oljeruschen. Alfred och Ludvig Nobels oljebolag Branobel var marknadens största spelare.

Oljan som på den tiden praktiskt taget sprutade upp ur marken ledde till sagolika förmögenheter och en sjudande ekonomisk tillväxt. Men också till en miljöförstörelse som förstärktes dramatiskt under Sovjettiden.

På väg till den väldiga olje- och gasterminalen Sangachal passerar vi rostiga oljeplattformar ute i havet, bara några hundra meter från kusten. På land uråldriga pumpar och oljeledningar i ett bisarrt landskap som vittnar om decennier av rovdrift.

–Det är en ekologisk katastrof, medger miljöminister Huseyn Bagirov, en ung och dynamisk politiker som liksom många av Azerbajdzjans nya ledare är utbildad i USA och inte i Moskva som under den gamla tiden.

I slutet av 1800-talet svarade Azerbajdzjan för 90 procent av världens oljeproduktion. Arvet från den tiden är drygt 30000 hektar kontaminerad mark alldeles i utkanten av Baku.

–Men idag har vi troligen världens tuffaste miljölagar som gäller för alla investeringar i olje- och gasindustrin, försäkrar miljöministern.

Med 500 kvadratkilometer är Sangachal, drygt fem mil söder om huvudstaden, en av världens största olje- och gasterminaler. Här påminner inget om de rostiga stålskeletten ute i havet. Här är det energibjässen BP som härskar – med ledningen inkvarterad i Villa Petroleum i Baku.

Från Sangachal pumpas olja från kaspiska havet via Tbilisi i Georgien till Ceyhan i Turkiet genom den 1768 kilometer långa oljeledningen BTC och därifrån via tankfartyg till Europa. Gas levereras genom den 691 kilometer långa SPC, South Caucasus Pipeline, som följer oljeledningen till den turkiska gränsen – där Nabucco planeras starta.

Europas beroende av gasimport väntas öka från närmare 60 procent idag till 80 procent fram till 2030. Ferran Tarradella, talesman för EU:s energikommissionär Andris Piebalgs, säger att det är svårt att få alla 27 medlemsländer att enas.

Några ifrågasätter också om det kommer att finnas tillräckligt med gas för att utnyttja Nabuccos kapacitet på årligen 31 miljarder kubikmeter. Enbart Azerbajdzjans reserver kommer knappast att fylla gasledningen. Regeringen i Baku har visserligen reviderat upp sina prognoser för den totala gasproduktionen år 2012 med 42 procent till 39 miljarder kubikmeter, men allt kan inte exporteras.

Iran som har världens näst största gasreserver är inte aktuellt så länge Teheran fortsätter sin omstridda atomstrategi. Däremot ser tvister mellan Azerbajdzjan och Turkmenistan om ännu inte exploaterade gasfält ut att kunna lösas. För Turkmenistan är det ett sätt att minska beroendet av Ryssland.

–Alla här i regionen är ute efter en sak: diversifiering. Ingen vill lägga alla ägg i en korg, säger Azerbajdzjans vice utrikesminister Araz Azimov.

Ryssland, eller rättare sagt Gazprom, har nu reagerat med ett eget konkurrerande projekt. Den så kallade South Stream är en planerad gasledning som går från ryska olje- och gasterminalen Beregovaya under Svarta havet till bulgariska Varna och därifrån till Italien och Österrike.

Förverkligas South Stream är det troligen dödsstöten för Nabucco.

Det finns inte plats för två projekt av den storleksordningen, hävdar Zeyno Baran, energiexpert på Center for Eurasian Policy:

–Putin lanserar South Stream bara för att förhindra att Nabucco byggs. Avsikten är att ha ett ryskt monopol på gasleveranser från Kaspiska havet till Europa.

EU:s Ferran Tarradella försäkrar att EU inte låter sig påverkas: ”I värsta fall har vi två ledningar som kompletterar varandra”.

Frågan är om företagen som ska pumpa in 80 miljarder kronor i Nabucco är lika sorglösa.