Alfred Nobels bröder Robert och Ludvig utvecklade oljeindustrin i Baku och deras företag stod i början av 1900-talet för en betydande del av världsproduktionen. Regionen vid Kaspiska havet har varit med sedan oljeutvinningens barndom under ­senare delen av 1800-talet.

Sedan föll regionen tillbaka och Sovjetunionen gjorde de stora energiinvesteringarna på andra håll, som i västra Sibirien.

Under Sovjetsystemet hade lokala ­ledare begränsat eget intresse att ­utveckla delrepublikernas råvaru­resurser eftersom vinsterna gick till centralmakten i Moskva.

Sovjetunionens upplösning 1991 förändrade kalkylen och utländska oljebolag kunde gå in, men det fanns andra hinder. Kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan 1988–1994 som skapade en miljon flyktingar iAzerbajdzjan, gjorde utländska investerare tveksamma. Azerbajdzjan producerade mindre än 200000 fat olja om dagen, varav huvuddelen gick till den egna konsumtionen.

Nu närmar sig utvinningen 1 miljon fat om dagen efter en mycket stark ­ökning under senare år. Azerbajdzjans oljereserver är minst lika stora som Norges.

Ännu större tillgångar har Kazakstan på andra sidan Kaspiska havet. Även här stiger utvinningen snabbt och är uppe i 1,5 miljoner fat om ­dagen. Det mesta exporteras.

Kazakstan kommer att bli ett än viktigare oljeland i framtiden. I nordligaste delen av Kaspiska havet är Kashagan det viktigaste oljefynd som har gjorts i världen på flera decennier. Kashagan är det största oljefältet utanför Mellanöstern räknat i reserver.

Utvecklingen av Kashagan har fördröjts och det har varit konflikter mellan de styrande i Kazakstan och konsortiet av oljebolag med Italiens ENI i spetsen. En uppgörelse har nu träffats och Kashagan väntas starta produktionen 2011–2012.

I Turkmenistan och Uzbekistan är oljereserverna jämförelsevis små men det finns betydande fält med naturgas. Tillsammans med naturgas i Azerbajdzjan och Kazakstan, där ­gasen tidigare i stor utsträckning ­eldades upp, har Kaspiska havet gasreserver som bara överträffas av Ryssland, Iran och Qatar.

Problemet för regionen är transporter. De sovjetiska olje- och gasledningarna löper västerut genom Ryssland. Ingen export gick till Kina som var självförsörjande på olja fram till 1994.

Nu har Kazakstan byggt en olje­ledning till västra Kina och en gas­ledning som går från Turkmenistan till Kina håller på att anläggas.

Enda möjliga vägen västerut om Ryssland ska undvikas går genom Georgien. Den stora oljeledning från Baku via Tbilisi till den turkiska oljeterminalen Ceyhan vid Medelhavet som blev färdig 2006, representerade ett genombrott.

En andra mindre ledning går från Baku till Georgiens hamnar vid Svarta havet. Bosporen vid Istanbul innebär dock en flaskhals. Det finns planer på en oljeledning från Bulgarien till Grekland men där är Kremlkontrollerade Gazprom huvudägare.

Gazprom är också huvudägare till gasledningsprojektet South Stream som ska föra gas under Svarta havet från Ryssland till Bulgarien. När alternativ öppnar sig för stater som Turkmeni­stan har Gazprom skyndat sig att ­erbjuda högre priser för gasen. Tidigare har Gazprom behandlat Turkmenistan högst styvmoderligt.

EU och USA vill istället att gasen från Kaspiska havet och Centralasien ska gå genom en ny ledning i Turkiet, Nabuccoprojektet. Det finns redan en ny gasledning från Baku till det ­befintliga turkiska ledningsnätet men detta anses otillräckligt för de tänka volymerna.

Nabucco har dock haft svårt att lyfta eftersom tvivel har funnits om lönsamheten. Kriget i Georgien kan driva på en gasledning som syftar till att minska Europas beroende av energi som produceras av Ryssland eller transporteras av ryska statskontrollerade bolag som Gazprom och Transneft, det ryska ­oljeledningsmonopolet.