Oljepriset har åkt upp och ned som en jojo de senaste dagarna. Först föll det med 9 dollar per fat på två dagar, så studsade det tillbaka sent på torsdagen när Iran genomförde sin andra missil­test.

Kommer president Bush innan han avgår försöka tvinga fram en militär eller diplomatisk lösning på den långa striden med Iran som präglat hans president­period? Kommer Iran att försöka komma en eventuell attack i förköpet genom att minera Hormuz-sundet, som en fjärdedel av all olja som exporteras passerar ­igenom? Kommer Israel att agera på egen hand?

För alla tre länderna gäller att de maktmedel de har fungerar bäst innan de används. Irans kärntekniska program är så utspritt och nedgrävt att det inte är säkert att det kan slås ut militärt.

För världsekonomin är det bara att hoppas att det inte bryter ut en konflikt. Men det är inte första gången det krigas i regionen. Det går därför att göra en del antaganden om vad som skulle ske med oljepriset.

För ett år sedan genomförde till exempel den konservativa amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation ett krigsspel. Förutsättningen var att Iran lyckades strypa oljeflödet genom Hormuz-sundet.

Tankesmedjan kom till den något överraskande slutsatsen att de negativa konsekvenserna för amerikansk ekonomi kunde motverkas med inhemska stimulanspaket.

Förutsättningen var att Iran lyckades blockera sundet i en vecka, men att oljetransporterna därefter började normaliseras ­sedan den amerikanska flottan ­tagit kontroll över fartygsleden.

Bortsett från misstanken om att krigsspelet hade för avsikt att övertyga den amerikanska regeringen att det är möjligt att slå ut det iranska kärnenergiprogrammet utan att ragnarök bryter ut, så är det intressant att se på vad tankesmedjan trodde om olje- priset.

Som mest skulle det öka med 85 dollar, till 150 dollar fatet, enligt de beräkningar som gjordes.

Idag är redan oljepriset nästan på den nivån, utan att en konflikt brutit ut. Den amerikanska ekonomin är i en mycket sämre situation än för ett år sedan och det är få som tror att en ytterligare fördubbling av oljepriset skulle vara en isolerad företeelse. Effekterna på matpriserna i världen skulle också bli stora. Även om det finns strategiska lager av olja som kan användas för att lugna oljemarknaden, kan det istället bli marknaderna för ris, vete och majs som grips av panik.

Ser man på tidigare konflikter är det ingen självklarhet att olje- priset skulle stiga. Den första invasionen av Irak 1991 innebar tvärt om att oljepriset rasade mer än vad det någonsin gjort. Skälet var att USA öppnade sina strategiska oljelager samtidigt med invasionen.

Ytterst är det raffinaderierna som köper råolja. När de inte kan lagra mer finns det inga köpare och priset faller som en sten.

Även om stödet för en amerikansk-israelisk attack mot Iran skulle vara lågt i resten av världen, skulle de 27 medlemsländerna i IEA av egna intressen samarbeta om att begränsa effekten på oljepriset. Om tillgången på olja stryps med 7 procent, träder organisationens krishanteringen omedelbart i kraft.

”Att Iran stänger Hormuz-sundet toppar listan över energi- säkerhetspolitiska mardrömmar”, slår den amerikanska forskaren Caitlin Talmadge fast i det senaste numret av International Security, som ges ut av Harvard University.

Hon har gått igenom all information som finns i öppna källor för att se på konsekvensen av en iransk minering av det smala sundet.

Sundet är 180 kilometer långt och som smalast bara 45 kilometer brett. Men på grund av vattendjupet får bara två fartygsleder plats, vardera 3,2 kilometer ­breda, men en lika stor buffertzon emellan. Iran har minst 2000 sjö- minor, men skulle troligen bara hinna lägga ut hälften så många.

”Det är ingen tvekan om USA:s militära överlägsenhet och att landet till sist skulle segra i en konflikt med Iran”, skriver Caitlin Talmadge, som vill slå hål på två myter. Den ena är att Iran verkligen skulle kunna blockera sundet. Den andra är att ett amerikanskt motangrepp skulle vara snabbt och enkelt.

”Frågan är om Iran kan plåga sjöfarten tillräckligt för att utlösa ett amerikanskt försvar av dessa fartygsleder.”

När det väl skedde skulle Iran enlig henne angripa de amerikanska minröjningsfartygen med en brokig arsenal av kryssningsmissiler placerade på fartyg eller på land, snabba motorbåtar och till och med ubåtar. Hon uppskattar att det i bästa fall skulle gå att röja undan minorna och slå ut de iranska kryssningsrobotarna på 37 dagar. I värsta fall skulle det ta 112 dagar.