Europeiska unionen är – som samlat begrepp – världens största importör av energi. Mer än 30 procent av EU:s gas kommer från Ryssland.

I Central- och Östeuropa är flera länder helt beroende av den ryska gasen – vilket gör dem sårbara eftersom större delen av EU:s gasimport från Ryssland går via Ukraina.

När det krisat mellan Ukraina och Ryssland, när gaskranen dragits åt, har det betytt att centraleuropéer fått frysa smällkalla vintrar.

Det finns en oro för att den rysk-ukrainska gaskonflikten kommer att upprepas i januari 2010, när det hålls presidentval i Ukraina.

Här erbjuder sig Turkiet sig att bli en ny och säkrare energikorridor till EU. Turkiets ledare håller fram det EU-stödda gasprojektet Nabucco, som innebär att 330 mil långa pipelines – varav 200 mil landvägen i Turkiet – ska dras utan ryskt inflytande.

Turkiet har en geopolitisk fördel av att ligga som en bro mellan Europa och Asien, mellan det energihungriga EU och energiproducenterna i Mellanöstern, Kaspiska havet och Centralasien.

Men frågan är varifrån allt det bränsle som behövs för Nabucco ska tas. De storskaliga planerna går inte att förverkliga utan att gas från Azerbajdzjan kompletteras med bränsle från Turkmenistan, tror ryskfödda och Istanbulbaserade energiexperten Maria Beat.

– I dagsläget ser en sådan byggnation möjlig men problematisk ut. Den tar tid och det brådskar för Nabucco om de ska hinna före South Stream, säger hon.

Maria Beat, som skriver om energifrågor i turkisk press och är konsult för Svarta havets ekonomiska samarbetsorganisation BSCE, tror inte att EU:s efterfrågan kommer att räcka för att båda dessa gigantiska projekt ska förverkligas.

Det troliga, hävdar hon, är att det blir antingen Nabucco eller South Stream som ser dagens ljus.

Som bäst kan Nabucco vara klart 2015, med en kapacitet på 31 miljarder kubikmeter per år. South Stream tror sig kunna leverera dubbelt så mycket.

Rysslands premiärminister Vladimir Putin hävdar att South Stream kan bli startklart redan före Nord Stream som ska gå genom Östersjön.

Enligt diplomatiska källor i Ankara är dock Nabuccos landbaserade ledningar lättare att dra än South Streams, som ska gå på Svarta havets botten till Bulgarien och därifrån vidare till Österrike och Italien via separata gasledningar.

Svarta havet är djupt, påpekar källan i Ankara.

South Stream har den ryska gasjätten Gazprom och italienska Eni som huvudägare. Rysk gas kan där kompletteras med import från länder som Turkmenistan. I och med att South Stream tecknade avtal med Slovenien nu i veckan är fem viktiga partnerländer säkrade.

För Nabucco skulle iransk gas i gengäld betyda mycket, men det är omöjligt av politiska skäl. Men om dialogen mellan Iran och USA ger resultat, om dispyten kring Irans kärnteknik kan lösas, hamnar saken i en ny dager. Det är vad Turkiet hoppas på.

USA är en varm anhängare av Nabucco, men inte till priset av att det dras in iransk naturgas i de ledningar som ska nå fram till Österrike, och kanske vidare till Polen.

– Vill ni frysa på vintern i EU? säger Turkiets Europaminister Egemen Bagis till SvD Näringsliv och tar fram Ankaras tyngsta argument för iransk gas i Nabucco.

Nyligen slöt Turkiet ett handelsavtal med Iran, som bland annat innebär turkiska investeringar på 4 miljarder dollar i det iranska gasfältet South Pars.

– När vi investerar i Irans gasfält, är det för en större kapacitet än vårt eget behov. Men ni behöver gas i EU. Iransk naturgas kan garantera leveranserna till Nabucco, det viktigaste europeiska energiprojektet idag, säger Egemen Bagis.

Även om Ryssland har börjat med geologiska undersökningar i Svarta havet är Nabucco och South Stream i stort sett pappersprodukter. Men deras kapplöpning kommer att prägla den regionala utrikes- och säkerhetspolitiken för lång tid framöver.

Turkiet har garderat sig och skrivit avtal med Ryssland om att låta South Stream dras på turkiskt vatten i Svarta havet. Rysslands motiv är att undvika all närkontakt med Ukraina. Österrike, Ungern och Bulgarien är också med i båda projekten och ser dem som komplementära, påpekar en EU-källa.

Turkiet importerar två tredjedelar av sitt gasbehov och nära en tredjedel av sin olja från Ryssland. Men att Ankara har ett finger med i South Stream beror också på Turkiets nya utrikespolitik: Noll problem med grannländerna.

Svagheten i denna strategi visar sig när grannarna hugger varandra i strupen – som Ukraina och Ryssland, Georgien och Ryssland eller Azerbajdzjan och Armenien.

Ukrainas ambassadör i Ankara, Sergej Korsunskij, varnar Ankara för ”en rysk strategi att dominera” som enligt Kievs sändebud kan hota Turkiets politiska och ekonomiska självständighet.

– Om South Stream byggs ut tvivlar jag på att Nabucco kommer att förverkligas, säger han till tidningen Hürriyet.