Från Nordsjön piskar en iskall vind in över hamnen i Rotterdam. Guy Maryen, platschef för Gate Terminal, hukar sig och pekar ut över byggplatsen där en av Europas största terminaler för flytande naturgas (LNG) växer fram.

– Det här, ropar han medan snöblandat regn smattrar mot våra hjälmar, handlar om en enda sak: Europas sårbarhet och nya försörjningsvägar för energi.

Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina i början av året var en skrällande väckarklocka. Aldrig mer, det är lärdomen av maktspelet i öst, ska Europa hamna i ett läge där Moskva, befogat eller ej, skruvar åt energikranarna och låter hundratusentals européer klara sig utan värme i isande köld.

En fjärdedel av EU:s naturgas och nästan 40 procent av importen kommer i dag från Ryssland. Mer än 80 procent av de ryska leveranserna sker genom Ukraina. Samtidigt sjunker den egna försörjningen dramatiskt från i dag 38 procent till bara 20 procent av förbrukningen 2020.

Det är ett faktum som Europa i dag måste leva med.

– Desto mer gäller det att öppna Europa för alternativa leverantörer, säger Branko Pokorny, vd för Gate Terminal, företaget som bygger gasterminalen i Rotterdam där om tre år väldiga LNG-fartyg från Algeriet, Qatar eller Nigeria ska lossa miljontals kubikmeter kondenserad naturgas.

Från en av de halvfärdiga cisternerna, 25 meter ovanför marken och med ett rangligt staket av brädor som enda skydd, blickar vi ut över ett till synes oändligt landskap av lastkajer, kranar, godsbangårdar och oljecisterner.

Däremellan bolmande kolkraftverk, raffinaderier, petrokemisk industri och parkeringsplatser sprängfyllda med importbilar från Japan och Korea. Rotterdam är Europas största och världens tredje största hamn.

– Fördelen med Rotterdam, säger Branko Pokorny, är att hamnen kan ta emot även de största fartygen, att den är stormsäker och att vi från terminalen kan koppla in oss på hela det europeiska naturgasnätet som ligger runt hörnet.

Vädret till trots är arbetet i full gång på byggplatsen där arbetare från Portugal, Tyskland, Polen och Grekland jobbar i två skift. Kranar lyfter armeringsjärn, borrmaskiner ylar och kaskader av svetsloppor sprutar från arbetsplatser högt upp i luften.

Marken under oss, berättar Branko Pokorny, fanns inte för två år sedan. Då var det öppet vatten här. Sedan dess har 35 hektar återvunnits från havet med hjälp av tusentals ton sand som sugits upp från havsbotten och dumpats mellan väldiga stenblock i det yttersta hamninloppet – på samma ställe som Rotterdam nu planerar att bygga ut hamnen med ytterligare 20 kvadratkilometer till sammanlagt 135 kvadratkilometer.

När LNG-terminalen tas i drift 2011 kommer den att ha en kapacitet på 12 miljarder kubikmeter om året. Varje tank tar emot 180 000 kubikmeter flytande naturgas som pumpas från fartygen och lagras vid 160 minusgrader. Allt som allt motsvarar det en tredjedel av Nederländernas naturgasbehov och och 3–4 procent av de 27 EU-ländernas förbrukning på 480 miljarder kubikmeter 2007.

Fram till 2020 väntas förbrukningen växa till kanske så mycket som 630 miljarder kubikmeter, och nu vill även svenska Vattenfall få en del i den allt större gaskakan. I veckan meddelade kraftjätten att man köper nederländska energibolaget Nuon, som är stora inom just naturgas.

– Vi är intresserade av att öka gasportföljen och att investera i utvinning, säger Nuons vd Öystein Löseth.

Tre timmars bilfärd norrut ligger Groningen, den nederländska naturgasens huvudstad. Här upptäcktes 1959 Schlochteren som på den tiden var ett av världens största naturgasfält och som fortfarande producerar nästan hälften av landets naturgas.

– Det var en ren slump att vi upptäckte gasfältet i Groningen. Egentligen var vi ute efter olja och vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till med gasen, berättar Rien Herber, vicechef för gas- och oljebolaget NAM som ägs av Royal Dutch Shell och Exxon Mobile och som svarar för 75 procent av den nederländska gasproduktionen.

Regeringen ville egentligen satsa på kärnkraft men beslutade trots detta att exploatera naturgasen i Groningen. Meningen var att den skulle ersätta kolkraften och överbrygga tiden fram till en fungerande försörjning med kärnenergi. På kort tid byggdes ett nätverk av gasledningar och pumpstationer som än i dag hör till Europas tätaste och teknologiskt mest avancerade.

När oljekrisen slog till 1974 ändrades inställningen. Naturgasen blev en strategisk resurs och NAM började på allvar borra efter nya naturgasfält samtidigt som kärnkraften blev allt mer omstridd.

Sedan dess har det provborrats på cirka 1 800 ställen i landet. Över 200 nya anläggningar har tagits i bruk, några av dem långt ute i Nordsjön där ett virrvarr av gasledningar på havsbotten knyter ihop ett femtiotal plattformar. Men framför allt sker utvinningen numera i den så kallade andra generationens fält som ligger utspridda i landet, ofta bara någon kilometer från välmående bondgårdar och idylliska små samhällen.

Vi tar bilen ut till naturgasanläggningen Tusschenklappen. Den ligger två mil öster om Groningen och har moderniserats och tagits i bruk efter att ha stått stilla i tio år. Där tas vi emot av Geert Boelen som är här för att visa oss runt.

I vanliga fall är anläggningen obemannad och fjärrstyrd via satellit. De 3 000 meter djupa brunnarna öppnas och stängs allt efter behov. Det sker från terminaler i en ledningscentral flera mil från anläggningen, berättar Geert Boelen medan vi rör oss i ekande korridorer och maskinrum som är spöklikt upplysta av flimrande dataskärmar.

Tusschenklappen hör till de större anläggningarna i Nederländerna. På andra ställen utvinns gasen ur brunnar som sinar efter bara några år. Små mobila borr- och utvinningsenheter, så kallade KISS-moduler (Keep it smart and simple), sätts upp inom loppet av dagar. Ett litet sammansvetsat gäng som bor dygnet runt på borrplatsen sätter upp tornen, provborrar, analyserar och startar produktionen. Tornet lastas sedan på lastbil och forslas till nästa provborrning.

Det är en enkel och smart strategi som enligt Rien Herber har en hel del att göra med holländarnas utpräglade pragmatism: en jordnära inställning som har växt fram under århundraden av kamp mot havet och väldiga utdiknings- och kanalprojekt.

I NAM:s företagsbroschyr heter det under rubriken småskalig strategi: ”Many a penny makes a pound.” Där lyser den holländska handelsnationens tradition igenom.

Trots detta, alla vet att Groningenfältets dagar är räknande och att det samtidigt blir svårare att komma åt gasen i de mindre fälten. Om 50 år, kanske senare om man är sparsam, väntas naturgasen vara mer eller mindre slut.

– Det är en utmaning. Men samtidigt har vi chansen att bygga ett energi-kluster mitt i Europa, säger Marcel Kramer, vd för statsägda Gasunie som äger 15 000 kilometer gasledningar och årligen transporterar 125 miljarder kubikmeter naturgas.

Vad det handlar om, säger Marcel Kramer, är att öppna fler kanaler in till Europa för att skapa konkurrens och flexibilitet. Det behövs när efterfrågan på naturgas stiger. Enligt Internationella energiorganet IEA har konsumtionen gått upp med 70 procent sedan 1990. Tyska energibjässen Eon räknar med en tillväxt i de 27 EU-länderna på 17–20 procent fram till 2015.

Gasunies målsättning är att en växande andel av denna naturgas ska passera Nederländerna. Dels via LNG-terminaler som i Rotterdam, dels via nya gasledningar som Nord Stream genom Östersjön där Gasunie har köpt in sig med 9 procent.

– Om det är något som konflikten mellan Ryssland och Ukraina visar så är det att vi behöver alternativ, säger Marcel Kramer som är övertygad om att Ryssland är en 100-procentigt pålitlig partner, även om han inte vill utesluta en ny konflikt i öst med naturgas och pipelines som vapen.

För Gasunie är Nord Stream en central pusselbit i det stora gasspelet. Den stärker landets centrala position i Europa, inte minst genom att Gas-unie kan koppla in Nord Stream på sin pipeline till Storbritannien där naturgasutvinningen i Nordsjön sjunker dramatiskt.

En annan pusselbit är möjligheten att lagra naturgas i borrhål och i gasfält som har sinat och som i framtiden ska fungera som gigantiska underjordiska reservoarer. Här hoppas Nederländerna kunna spela en nyckelroll.

– Reservoarerna ger Europa en förmåga att rida ut försörjningskriser, säger Marcel Kramer.

För Ferdi van Elswijk vid tomatodlingen Prominent finns det ytterligare en pusselbit: energibesparing och förnybar energi.

– Vi satsar på slutna växthus med solkraft där överskottsvärme inte släpps ut genom fönstren. I stället pumpar vi ner den i 100 meter djupa jordbrunnar där den lagras, berättar Ferdi van Elswijk som är energiansvarig för kooperativets dussintals växthus med en årlig skörd på över 100 000 ton tomater.

Nederländerna som är världens näst största jordbruksexportör är fast beslutna att dra ner på energiförbrukningen. Tomater och blommor som odlas året runt i väldiga växthus, många av dem upplysta både dag och natt, slukar en stor del av landets energi. Det vill regeringen nu sätta stopp för. Senast 2020 ska nybyggda växthus ha en utjämnad energi-balans, alltså inte tillåtas förbruka mer än vad de själva alstrar.

– Visst ska vi bli ett gasnav för Europa, försäkrar Jan van Diepen vid ekonomidepartementet i Haag. Men vi ska också ligga i täten när det gäller besparingar och smart energi.