Vi dånar fram i en fyrhjulsdriven jeep på uppkörda, dammiga vägar. Förbi flyger i den dallrande hettan små byar och övergivna kollektivjordbruk från kommunisttiden med fallfärdiga byggnader, sönderrostade maskiner och mark som ligger i träda så långt ögat når.

Efter två timmars skumpig bilfärd genom ett platt landskap är vi framme, drygt 11 mil från miljonstaden Voronezh och 140 mil söder om Moskva. Framför oss ligger ett kornfält på 280 hektar, stort som 400 fotbollsplaner.

Åkern ligger mitt i det bördiga svartjordsbältet, den ryska kornboden, och är före detta kolchosmark som svenska Alpcot Agro brukar med en hypermodern västlig maskinpark och nyaste metoder inom storskaligt lantbruk.

– Jorden är som finaste blomsterjord, säger Pär Holm Ljungdahl med ett saligt leende och låter den svarta myllan rinna genom fingrarna. Han är moderbolaget Alpcots utsände i Voronezh, ansvarig för att den nya tekniken och de splitter nya maskinerna ska fungera.

Målsättningen är att revolutionera jordbruket och radikalt höja avkastningen som i Ryssland ligger på i genomsnitt bara 1,8 ton spannmål per hektar, i Västeuropa däremot ligger den på 6–7 ton per hektar.

– I år bör vi kunna få ut minst 2,9 ton vete per hektar, tror Alpcots vd Carl Aschan. På några åkrar skördar vi redan nu upp till 6 ton.

Vid horisonten dyker en skördetröska upp. Först som en liten prick, sedan som ett slamrande jättelikt vidunder med över tio meter breda käftar som tuggar i sig spannmål och spottar ut säden på lastbilsflak.

I den ljudisolerade förarhytten har 30-årige Alexander Tambovtsev slagit på luftkonditioneringen för fullt. Klockan är två på eftermiddagen, solen steker och han har redan suttit bakom ratten i fyra timmar. Håller vädret i sig skördar han fram till midnatt.

– Det är tufft, säger han. Men lönen är bra, 40 procent mer än tidigare. Och den betalas ut regelbundet. Förr i tiden fick vi ibland vänta flera månader på pengar.

Alexander Tambovtsev och de andra förarna har fått en intensiv utbildning. Maskinerna kostar en förmögenhet och varje driftstopp är ett hårt bakslag. Den största risken är förmodligen vodka som är strängt förbjudet att dricka på arbetstid men svårt att få de tidigare kolchosarbetarna av avstå från.

Sammanlagt kontrollerar Alpcot Agro i dag 129 000 hektar i svartjordsbältet i sydvästra Ryssland och siktar på 200 000 hektar mot slutet av året. Bolaget har dragit in kapital på knappt 1,4 miljarder kronor och förbereder en listning på First North i höst för att senare ta bolaget till en notering på OMX.

En kvarts miljard kronor har investerats i traktorer, såmaskiner, kultivatorer, sprutor och tröskor.

Bakom bolaget som grundades 2006 står bland andra Björn Lindström som var med om att starta East Capital och senare Gustavia, två av Sveriges mest framgångsrika fondbolag med inriktning på Ryssland och Östeuropa. Tunga aktieägare är Tredje AP-fonden, fondbolaget Kairos och Nordea Fonder.

Alpcot Agro är bara en av en snabbt växande skara investerare som plöjer ner väldiga miljonbelopp i Ryssland och Ukraina, bland dem Alpcots svenska rival Agroinvest som ägs av Black Earth Farming och som har Kinnevik och Vostok Nafta i ryggen. Men också ryska oligarker som tjänat miljarder på gas, olja eller stål och nu jagar jordbruksmark.

För utlänningar öppnades marknaden med ny lagstiftning 2003 då det blev möjligt att förvärva jordbruksmark från lokala eller federala ägare eller från totalt nästan 12 miljoner ryssar som blev ägare till landcertifikat efter privatiseringen i början på 1990-talet. Certifikaten, på ryska paj, berättigar till ett indirekt ägande i de före detta kolchoserna.

Drivkraften i investeringarna är den globala jordhungern i spåren av stigande matpriser, ett allt rikare Kina med över en miljard kineser som snabbt ändrar sina kostvanor och en het boom inom biobränsle. Ryssland med sina väldiga arealer skulle enligt Europeiska utvecklingsbanken EBRD kunna stilla en stor del av denna efterfrågan.

Med investeringar i ny teknik, transporter och lagringskapacitet är det enligt utvecklingsbanken möjligt att närapå fördubbla den brukade jordbruksarealen till 230 miljoner hektar. I dag är siffran 120 miljoner hektar.

Bakom den låga nyttjandegraden ligger kommunismens fall i början på 1990-talet som slog undan benen på det ryska jordbruket när det plötsligt skulle betalas marknadspriser på allt från drivmedel till gödsel och bekämpningsmedel.

Ett efter ett gick de stora statliga eller kollektivägda jordbruken i konkurs. Inom loppet av några få år lades 23 miljoner hektar i träda. ”Den största nedgången globalt i modern tid”, skriver utvecklingsbanken EBRD.

– Det var dystra, förtvivlade år, minns Vladimir Basi, en väderbiten 50-åring som i slutet av 1990-talet var chef för kolchosen Alexandrovskoje och nu arbetar på samma plats för Alpcot Agros ryska dotterbolag Agrokultura.

– På den gamla tiden byggde kolchosen allt från skolor till dagis och ett sommarläger för ungdomar.

Sedan brakade Sovjetunionen ihop och plötsligt hade vi skulder på 16 miljoner rubel (cirka 4 miljoner kronor) som vi inte kunde betala, berättar han och skakar på huvudet som om han än i dag hade svårt att tro att det var sant.

För snart två år sedan började Agrokultura förhandla med de över tusen före detta kolchosägarna som under privatiseringen hade fått andelar i jordbruket. Flertalet har nu hyrt ut marken till Agrokultura. Men bara ett fåtal har sålt. Så är det på de flesta ställen där stora investerare slåss om marken.

– Innan de säljer vill de se hur företaget sköter sig. Om det går att lita på utlänningarna, tror Vladimir Basi.

Från Alexandrovskaje åker vi till det tidigare kollektivjordbruket Bityg Plus, även detta i händerna på Alpcot Agro. Där tar Nikolaj Chirkov emot. Den förre kolchoschefen står vid ett lunchbord som dignar av solmogna tomater, stekta ägg och kycklinglår.

– Skål för våra investerare utan vilka detta jordbruk aldrig hade överlevt, säger han och sveper ett bastant glas vodka. Vi gör likadant.

Trots skulder på 30 miljoner rubel lyckades Bityg Plus från och med 1998 hanka sig fram i flera år. Men för två år sedan var möjligheterna uttömda. Lönerna kunde inte betalas ut och banken satte kniven mot strupen. Då dök svenskägda Agroinvest upp, ägt av bland annat Kinnevik, och ville ta över, berättar Nikolaj Chirkov. Tyska investerare lockade med högre bud. Men till slut var det Alpcot som tog hem potten.

– Det är stenhård konkurrens om jordbruksmark. I några byar rasar bittra strider mellan olika investerare som försöker få andelsägarna att sälja, berättar Natalija Osadchaja som är undersökande journalist vid tidningen Molodoj Kommunar i Voronezh.

När invånarna i en av byarna i distriktet Kashirskoy nyligen vägrade att sälja drog det Moskvabaserade investmentbolaget Agrosvet åt tumskruvarna, säger hon.

– De skickade stora stygga karlar i svarta bilar med mörka fönsterrutor som sökte upp lokalpolitiker och motsträviga andelsägare. Sedan byttes helt plötsligt flera politiker ut.

Konkurrensen om den eftertraktade jorden har lett till att markpriserna har fördubblats på mindre än ett år.

I byn Schynchy Pesky, där Galina Smotrova arbetar som lokal agent för Agrokultura, kostar det i dag 1 hektare åkermark knappt 3 000 kronor. I Skåne betalar man snittpriser på cirka 50 000 kronor och upp till 250 000 kronor per hektar.

– Nästan 80 procent av ägarna har sålt sina andelar, berättar Galina Smotrova som har sitt kontor i den lokala förvaltningsbyggnaden, en sliten byggnad mitt i byn som en gång i tiden var ett levande samhälle med över tusen invånare men i dag är fattig avfolkningsbygd men en snabbt åldrande befolkning.

– De unga lämnar. Kvar blir de gamla. Förra året hade vi 35 dödsfall och bara två födslar, klagar hon.

Satsningen på ett modernt jordbruk, ett av Moskvas mest prioriterade näringspolitiska mål, ska hjälpa till att bromsa flykten till städerna och utarmningen av landsbygden.

– Här måste även utländska investerare ta ansvar, manar den folkvalde distriktschefen Nikolaj Parahin och efterlyser allt från nya bostäder till gasledningar till byarna.

– Hur ska de annars rekrytera och behålla den kvalificerade arbetskraft som behövs i ett modernt jordbruk?

Alexej Ostapenko, den ryska chefen på plats i Voronezh, är bara allt för väl medveten att kraven på företaget kommer att växa. Men just nu har han andra bekymmer.

– Skörden är i fara. Och det bara för några inte gör sitt jobb som de ska, dundrar han på ett tidigt morgon-möte på huvudkontoret i Voronezh.

Slokörade lyssnar de unga ryska agronomerna, teknikerna och ekonomerna på Ostapenkos vidräkning: tröskorna står stilla 60 procent av tiden, byggnader som för länge sedan skulle ha varit uppförde är försenade och personal som tillsammans med tröskor hyrts in från andra företag dyker inte upp eller vägrar att skörda när de ska.

– Det är inkörningsproblem. Disciplin är ett problem. Och många har fortfarande för mycket av den gamla sovjetmentaliteten kvar. Nästa år kommer allt att fungera bättre, säger han efteråt.

Han tystnar och tittar ut genom fönstret där mörka moln tornar upp sig. Efter ett tag börjar det regna. Ännu ett avbrott i skörden.

– Vi tror, vi hoppas och vi är övertygade. Men ryska investeringar är högriskprojekt. Det visste vi i företaget från början, säger Alexej Ostapenko.

– Ärligt talat, säger han efter en stund. Vi är skärrade.