Iskalla vindar piskar fram över den nordtyska ön Rügen i före detta Östtyskland där meterhöga snödrivor har gjort vägar oframkomliga och små samhällen har skurits av från civilisationen.

Längst upp i norr, vid färjehamnen Mukran utanför Sassnitz, har tåget med stålrör från Mülheim i Ruhrområdet lyckats ta sig fram för första gången på flera dagar.

Tunga truckar med väldiga gripklor lyfter de 12 meter långa segmenten som väger 11 ton var och lastar dessa på lastbilar för transport till franska rörspecialisten EUPEC:s nybyggda fabrik nere vid hamnen.

Där beläggs vart tredje rör med betong för att fördubbla vikten. Detta är avgörande för att den 1 223 kilometer långa gasledningen mellan Ryssland och Tyskland ska ligga stabilt på havsbotten.

– Inga fördröjningar, allt enligt tidtabellen, försäkrar EUPECS fabrikschef Gérard Vogel medan snön vräker ner och dussintals arbetare med hjälmar och orangefärgade skyddsvästar försöker sopar rören rena från snö och is.

Prydligt markerade med olika färger och försedda med RFID-minnen som entydigt identifierar varje segment tornar höga berg av rör upp sig. De ligger mellan järnvägsspår från de före detta östtyska järnvägarna och långa rader av utrangerade sovjetiska diesellok och godsvagnar som i Sassnitz anpassas från europeisk till rysk spårvidd.

– Här lagras just nu mer än 40 000 rör med en sammanlagd längd på 510 kilometer, säger Gérard Vogel med ett stolt leende och pekar ut över den jättelika anläggningen på över 50 hektar.

Gérard Vogel är ny i rörbranschen. Men efter ett kringflackande liv med uppdrag för franska industriföretag i allt från Kina till Mexiko, ofta i snabba brandkårsutryckningar, vet han hur man löser problem och hur man får ett projekt att fungera i alla väder.

Från hamnen i Mukran har redan 14 000 rör skeppats till Karlskrona där de mellanlagras i väntan på italienska Saipems specialfartyg. Dessa ska från och med april börja lägga ut den första av de två parallella gasledningarna på havsbotten.

Ytterligare 6 000 rör ska från och med februari skeppas till Slite på Gotland där Nord Stream har investerat över 100 miljoner kronor i nya hamnanläggningar.

Ett tredje lager i finska Hanko får sina rör från EUPECS fabrik i Kotka i Finland, inte långt från Viborg i Ryssland där om mindre än två år den ryska naturgasen från Gazproms gasfält långt bort i Sibirien ska pumpas genom Östersjön till landstigningspunkten vid tyska Lubmin nära Greifswald.

Därifrån transporteras gasen söderut till Sydtyskland och Tjeckien samt västerut till Nederländerna, Belgien och Storbritannien.

Nord Stream är ett mastodontprojekt som i åratal har kryssat i politiskt minerat farvatten.

Rädslan för ett växande ryskt inflytande, historisk rysskräck i delar av den svenska och finländska befolkningen, hård kritik från miljöorganisationer och yrkesfiskare samt farhågor i Warszawa för att Tyskland och Ryssland, som så ofta i historien, ska göra upp över huvudet på Polen har bidragit till att försena gasledningen med flera år.

Polens dåvarande försvarsminister Radoslaw Sikorski, sedan 2007 utrikesminister, utlöste 2006 en diplomatisk konflikt när han betecknade Nord Stream som ett ”eko av Molotov-Ribbentrop-pakten” med vilken Hitler och Stalin 1939 delade östra Europa och styckade Polen. Så sent som i förra veckan upprepade han kritiken, den här gången med mindre provocerande formuleringar.

– Nord Stream är ett projekt som genomförs utan vår medverkan och som är bortkastade pengar för Europas konsumenter, fräste han i polska parlamentet och upprepade att Polen, precis som de ex-kommunistiska baltiska staterna, i stället förordar en landbaserad gasledning.

EU-parlamentet, kommissionen och Euro­peiska rådet betraktar Nord Stream däremot som ett europeiskt nyckelprojekt och sedan 2002 som en del av det transeuropeiska energinätverket TEN-E. 2006 höjdes dess status till ett ”projekt av europeiskt intresse”.

Tanken bakom Nord Stream är att säkra energiförsörjningen till Europa med nya transportvägar. I det här fallet genom att kringgå ett politiskt instabilt och ekonomiskt utsatt Ukraina genom vilket i dag 80 procent av den ryska gasen till EU-länderna transporteras.

I färskt minne är gasstriden mellan Kiev och Moskva som för ett år sedan som drabbade miljontals människor i Öst- och Sydösteuropa när gaskranarna skruvades åt mitt i vintern.

I Tyskland har Nord Stream länge haft hög politisk prioritet, men också i länder som Tjeckien, Nederländerna samt på senare tid även i Storbritannien där de brittiska gasfälten i Nordsjön snabbt håller på att sina.

I Tyskland svarade naturgasen 2008 för nästan en fjärdedel av energiförsörjningen, i Nederländerna för 37 procent och i Storbritannien för 40 procent.

Dominerande leverantör är Ryssland som levererar nästan en fjärdedel av naturgasen som EU-länderna konsumerar.

Ett beroende som väntas öka under de kommande åren när konsumtionen av gas i EU enligt Internationella Energiagenturen IEA växer med årligen 0,7 procent, från 526 miljarder kubikmeter årligen till 619 miljarder kubikmeter år 2030.

Detta samtidigt som den egna utvinningen krymper dramatiskt. Fram till 2030 minskar den till knappt hälften av 2007 års produktion på 214 miljarder kubikmeter.

Försörjningsgapet som uppstår beräknas av IEA till 200 miljarder kubikmeter. Inte mer än en fjärdedel av detta kommer gasen från Nord Stream att kunna fylla. Fullt utbyggt ligger Östersjöledningen kapacitet på 55 miljarder kubikmeter.

Resten väntas komma från nya gasledningar som det EU-stödda Nabucco från Kaspiska havet som via Turkiet ska kunna leverera cirka 31 miljarder kubikmeter om året samt ryskdominerade South Stream genom Svarta havet med en kapacitet på 30–36 miljarder kubikmeter.

I snabb takt byggs dessutom nya LNG-terminaler för flytande gas, bland annat i Europas största hamn Rotterdam där om två år LNG-fartyg ska lossa kondenserad naturgas från Algeriet, Nigeria eller Qatar.

Idén om en nordeuropeisk gasledning såg länge ut att bli ett evighetsprojekt. Saken blev knappast bättre av att Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder, kompis med Rysslands Vladimir Putin, tog över som styrelseordförande i aktiebolaget Nord Stream.

”Basta-kanslern”, som han kallas i Tyskland, är en tuffing. Lyhördhet och diplomatisk finess hör inte till hans starka sidor, en egenskap som han enligt många delar med ledningen för Gazprom och makthavarna i Moskva.

För att ro i hamn projektet är Nord Stream beroende inte bara av internationella konventioner utan också av lagstiftningen i samtliga Östersjöstater genom vilka gasledningen ska passera.

Det gäller sträckningen genom dess territorialvatten men också dess ekonomiska zoner.

Omfattande expertstudier och så kallade miljökonsekvensbeskrivningar har genomförts och officiella hearings arrangerats i alla fem berörda stater.

Särskilt knepigt blev det i Sverige som praktiskt taget inte använder naturgas men där gasledningen kommer att passera 50 mil av Sveriges ekonomiska zon.

I en omfattande remissrunda inkom 36 remissvar enbart på miljökonsekvensbeskrivningen enligt den så kallade Esbokonventionen som gäller för gränsöverskridande projekt.

Gotlands länsstyrelse varnade exempelvis för att en ökad användning av rysk naturgas skulle fördröja övergången till förnybar energi.

Förekomsten av minor och senapsgas på havsbotten och risken för skador togs upp av bland annat Naturvårdsverket och Försvarets Forskningsinstitut. Sjöfartsverket och Transportstyrelsen lyfte fram sjösäkerhetsfrågor.

Hård kritik riktades också med den ursprungligen planerade serviceplattformen utanför Gotska Sandön som av politiker beskrevs som ett säkerhetspolitiskt hot.

– Det höll tveklöst på att köra fast i Sverige, erinrar sig Steffen Ebert som är kommunikationsansvarig i Tyskland.

Ett skäl var förmodligen att Nord Stream aldrig hade förstått den komplicerade svenska beslutsprocessen. Men också att man underskattade rädslan för Ryssland och känslan av att Moskva höll på att flytta fram sina positioner i Östersjön, stämningar som underblåstes av en demonstrativ rysk otålighet.

Det lossnade först när förre Handelsbankschefen Lars O Grönstedt i början av 2009 tog över som Nord Streams rådgivare i Sverige. Han lyckades med konststycket att förvandla det politiskt laddade projektet till ett helt vanligt förvaltningsärende av det slaget som svensk förvaltning sätter en ära i att hantera opartiskt och professionellt.

I början av november kom så Sveriges klartecken samtidigt som Finland beviljade ett första av sammanlagt två finska tillstånd. ”Detta är en viktig dag för Nord Stream”, jublade Nord Streams vd Matthias Warnig.

Det enda som nu återstår är Finlands tillstånd för sträckningen genom dess territorialvatten – något som Nord Stream räknar med i början av februari.

– Sedan är det sillen som ska leka. I slutet av mars kan de första rören läggas ut, hoppas Gérard Vogel från rörspecialisten EUPEC.