Det faktum att skogs- och pappersindustrin är en av de branscher där investerarna har börjat hitta så kallade gröna skott – eller som är en bransch som tydligt anses gynnas rejält av att ekonomin i allmänhet uppvisar en del tecken på förbättrad växtlighet – kan vid en första anblick synas helt naturligt. Att förädla förvedade gröna skott till olika pappers- och träprodukter är ju den livsuppgift som branschen har tagit på sig.

Å andra sidan är det inte just detta som investerarna egentligen bedömer, utan dess förväntade förmåga att göra denna förädling med en acceptabel lönsamhet. På den senare fronten är det tyvärr svårare att se någon egentlig ljusning utan där råder, generellt sett, ett fortsatt mörker och den ekonomiska växtligheten är kvar i en typisk nordisk vinter.

Visserligen har marknaden tolkat en del tecken på att en vändning kan vara på väg. Exempelvis ser priset på långfibermassa, som historiskt alltid lyfts fram som den ledande indikatorn/faktorn även för pappersprisernas kommande utveckling, ut att ha bottnat på den europeiska marknaden. I mars bröts den nästan ettåriga utförsbacken. Det handlar om ett par procents uppgång, mätt i dollar. Men för svenska och europeiska producenter är denna vändning inte något att hurra för, då dollarn samtidigt har försvagats betydligt mer gentemot både kronan och euron. För kortfibermassa har ingen märkbar vändning skett ens i dollar.

Mycket har skrivits om misären och problemen inom finanssektorn under den rådande krisen, men det ser inte mycket bättre ut i skogen. Enligt en studie av revisionsjätten PwC sjönk det samlade nettoresultatet för världens hundra största skogsindustriföretag från en vinst på motsvarande 14 miljarder dollar 2007 till en förlust på 8 miljarder dollar för 2008.

Endast fem av dessa hundra bolag nådde en avkastning på sysselsatt kapital på över 10 procent. Förlusterna har inte bara skenat i de kroniskt förlustgenererande kanadensiska pappersmaskinerna och massakokerierna utan har haft en global spridning, där såväl europeiska, asiatiska som sydamerikanska skogsföretag blöder.

Det är för tidigt att förklara krisen över för skogsindustrin, dess finansiella hälsa är fortsatt bräcklig. Det gäller i synnerhet skogsföretag som bär på en stor skuldbörda, som trots rekordlåga styrräntor ger höga räntekostnader. Inte minst måste de refinansieras. Stora Enso, som hört till de senaste månadernas aktievinnare, emitterade i mitten av maj ett stort obligationslån med en ränta på 12,25 procent för att dra nytta av den gynnsamma utvecklingen på obligationsmarknaden och lösa kortfristiga lån, som det heter i pressreleasen. Det är en räntenivå i nivå med bolagets mål för sin avkastning på sysselsatt kapital och som bolaget inte har varit i närheten av under de senaste sju åren.

När denna, förvisso vacklande, skogsgigant måste refinansiera sig på sådana räntenivåer så är det en indikation på hur allvarligt läget är. Ingen bank, inte ens Banque de Ebbereud, kunde eller ville ge Stora Enso krediten. Ratinginsitutet S&P sänkte samtidigt skogsjättens kreditbetyg allt längre in i junkbondträsket, till BB, med fortsatt negativa utsikter.

Den just nu riskmässigt mer allätande aktiemarknaden väljer att göra en helt annan bedömning. Stora Enso-aktien har gått upp med 65 procent sedan början av april. Den kroniskt olönsamma finländaren M-real har stigit med 150 procent i värde under samma period.

M-real beräknas förlora 7:50 kronor på varje såld hundralapp i år, och 5 kronor nästa år. Stora Enso väntas ligga runt nollstrecket både i år och nästa år.

Av Nordens åtta största skogsbolag på börsen väntas bara två gå med vinst i år. Siffrorna för nästa år ser lite bättre ut. Men marginalerna är lövtunna för alla. Inte ens branschens sedvanligt mest stabila företag Holmen och SCA undviker rejäla missräkningar numera. Men vårens aktiespekulanter tycks räkna med att det plötsligt inte ska växa fram några fler besvikelser i skogen.