Perspektiv | Vattenfall

De politiska besluten kring frågorna som berör avregleringen av elmarknaden, förvandlingen av Vattenfall från affärsdrivande verk till ett stort kraftföretag med hela Europa som sin marknad, har träffats i bästa sämja över de politiska blockgränserna.

De enda som kan sägas vara oinformerade är ägarna själva, de svenska skattebetalarna.

Det är inte underligt att folk i allmänhet tycker det hela är mycket förvirrande.

Man skulle till och med kunna säga att det som idag beskrivs som ett fiasko för Vattenfall startade med de stora elförsörjningsproblemen ute i Europa på 1970- och 80-talen, där varje land var sin egen marknad, med olika regionala aktörer och lokala marknader.

För att skapa ordning och stabilitet började man på EU-nivå diskutera möjligheterna av en gemensam öppen elmarknad.

Utredningen genomfördes effektivt i Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, som beställt den. När man insåg vartåt det lutade lade man först ett förslag om att Vattenfall, som var statens verktyg för styrningen av energipolitiken, skulle förvandlas från ett affärsdrivande verk till ett vanligt statligt ägt aktiebolag.

Förslaget bereddes alltså av ministären Carlsson men propositionen lades av den borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister och röstades igenom i rikdagen med stor majoritet 1992.

Själva avregleringen av elmarknaden beslöts av en lika enig riksdag att genomföras 1996.

En avreglerad och öppen elmarknad ska enligt teorin öka konkurrensen mellan elbolagen och därmed ge konsumenterna sänkta priser.

Det trodde politikerna och det trodde också flera av de storföretag som ägde egna krafttillgångar, till exempel skogsbolagen SCA och Stora (numera Stora Enso), som sålde sina kraftverk eftersom man räknade med att kunna köpa billig kraft från Norge på den avreglerade marknaden.

Ett skäl till avregleringen och den ändrade bolagsordningen för Vattenfall, vid sidan av möjligheten till lägre elpriser, var Vattenfalls ambitioner att bli ett ”riktigt” företag, helst börsnoterat, och att kunna använda de stora överskotten till expansion utomlands.

Visserligen har en privatisering och notering av Vattenfall diskuterats från tid till annan, men fördelarna av att ha ett företag som Vattenfall i statens ägo överväger, speciellt som verksamheten ger avkastning till ägaren flera gånger om: först i form av vinst från själva rörelsen, sedan i form av elskatt och till sist i form av moms på försäljningen inklusive elskatten.

Beskattningen gäller förstås bara de intäkter som kommer från Sverige.

Att förhoppningarna om lägre elpriser som en följd av avregleringen har kommit på skam beror bara delvis på den bristande konkurrensen på elmarknaden.

Den viktigaste orsaken till att elpriserna till konsumenterna har ökat snabbare än vad man förutsåg beror på att skatterna ökat och att man infört nya typer av avgifter som elcertifikat och utsläppsrätter.

När politiker nu träter om vem som gjort vad eller vem som inte visste vad som hände är det ett spel för gallerierna. Statens inkomster från elmarknaden inklusive avkastningen från Vattenfall är sannolikt en av de största intäktsposterna.

Att som ansvarig politiker inte ha full kontroll över den inkomstkällan är som om Leif Johansson i Volvo inte skulle hålla reda på hur lastbilsförsäljningen går i Europa eller att Annika Falkengren i SEB inte skulle veta hur stort räntenettot är.